Jag har bloggat i ett par decennier snart, först i Aftonbladet och sedan 2009 här under rubriken Rapsodi. Under alla dessa år har jag följt ett antal andra bloggare, av vilka vissa blivit favoriter som jag hållit särskild koll på och även bytt kommentarer med. Som regel har det handlat om personer i eller närmast min egen generation, dvs äldre som vid sidan av ordinarie arbete eller efter pensioneringen känt sig lockade att fritt uttrycka sig i skrift (och bild) om litteratur, musik och konst.
Några har slutat skriva och - vad vet jag - övergått till annan verksamhet eller skriver och publicerar sig på annat sätt. Andra har inte bara lämnat bloggandet utan detta livet; helt enkelt tystnat för att de inte längre finns ibland oss.
Det har nu visat sig att ytterligare en person som jag haft långvarig bloggkontakt med inte längre kommer att höras av. Det kommer inte att publiceras något nytt i den alltid lika intresseväckande bloggen "Den långsamma bloggen" (med det självironiska tillägget "- en trögtänkt långsamläsares anteckningar").
Det blev allt glesare mellan inläggen den sista tiden och Lennart antydde vid något tillfälle i höstas att han drabbats av ohälsa, utan att gå in på närmare detaljer.
Till sist googlade jag hans namn och blev varse att han dog den 12 januari i år.
Så sorgligt, Lennart Erling var ju bara 74 år och hade mycket mer att förmedla av sin läsning av viktig litteratur, klassiker främst, stoiker inte minst.
Jag träffade honom aldrig i verkliga livet, vilket gäller för nästan alla som korsat min väg här på nätet. Ändå tyckte jag att jag lärde känna honom ganska väl bara genom de skriftliga avtryck han lämnade efter sig. Det är trist att han inte längre kan nås med en synpunkt i kommentarsfältet, och inte minst att man själv aldrig mer kan få en kommentar på vad man skrivit från den kloka och belästa person han var.
Nu får han vila i frid från vandringar, vedhuggning och läsande, fast han säkert hellre velat fortsätta med allt detta ännu några år till.
Jag hoppades att Lennart bara hade tagit en ovanligt lång paus i sitt skrivande, men så var det alltså inte. Han har bloggat färdigt, och jag sörjer och saknar den eftertänksamme långsamläsarens tankar här i bloggosfären.
Foto: EJ
3 kommentarer:
Å, neeeej, säger jag högt. Fan också. Käre Lennart. Vad synd det är. Och jag som du fann en riktig vän i bloggandet. Det finns ju flera fortfarande, även om de mer flitiga har tacklat av som Karin Stensdotter, Helena Looft och Gunnar Pettersson. Men Lennart hade en särskild plats i mitt hjärta. Hoppas han dog fridfullt. Den gode Bengt Jahnson dog ju också för många år sen, en annan älskvärd person som jag dock hann träffa några gånger i verkliga livet. Men han är saknad. Allt gott till dig. Bra att du meddelade oss andra om detta.
Ja, han saknas. Det blir mycket tomt efter honom i den underliga värld som han själv - utan kommentar - refererade till via en dikt av Obstfelder i sitt sista blogginlägg.
Du skriver värdigt och vackert om Lennart.
Skicka en kommentar