Tårkruset

I en dikt från september 1923 frammanar Rainer Maria Rilke våra inre bilder av krukformiga kärl. Dikten - som har titeln "Tårkruset" - börjar oförmedlat att tala om de andra, de som kan tänkas vara fyllda av vin eller olja, innan den ställer oss inför jaget, som metaforiskt liknas vid det krus som "uppsamlar tårarnas ström".

Andra bräddas med vin, och andra olja förgyller.
Kring deras bukiga rymd krukformen sluter sin
   dröm,
Jag som ett lägre kärl och smalast till omfånget,
   fyller
här ett annat behov, uppsamlar tårarnas ström.

Vinet får ålderns must, och oljan klarnar i kruset.
Vad som med tårflödet sker? - Bitter dess rikedom
tyngde mig, kom mig att imma och återspeglade
   ljuset, 
gjorde mig sprucken till sist och gjorde mig tom.

                              (Svensk tolkning: Per-Erik Wahlund)

Vätskor som mognar på olika sätt, till mustighet och klarhet, eller endast övergår i imma och bittra smaker. Rilke finner några målande ord för ett huvudsakligen inre tårflöde som stiger upp i ögonen som en immande spegel och som uppsamlat inom jaget tynger så till den grad att kruset spricker och genom sprickorna töms. 

Fyllas och tömmas. Så läser jag dikten, som på en gång talar om livets lagrade sorger och en tomhet som kunde uppfattas både som lättnad och som själv en sorgens orsak.

Giorgio Morandi (1890-1964) var 1900-talets störste målare av stilleben. Han var dessutom monomant upptagen av samma motiv livet igenom. Det finns visserligen också landskap och några enstaka självporträtt av hans hand, men huvudsakligen var det vaser, krukor, flaskor och skålar som han målade, om och om igen. Och alltid i en mycket dämpad, atmosfärisk kolorit som alltmer kom att gå i skalor av grått och beige. Som om ett tunt kritdamm slutligen lägrat sig över tillvaron. 

Jag har alltid stannat till lite extra inför ett stilleben av Morandi när det som oftast (utom i hemstaden Bologna) dyker upp som enskilda exempel på hans konst i museer världen över. Jag grips av känsligheten för materia och komposition som tillsammans med det sparsamma ljuset är på väg att lyfta bilderna ur deras tinglighet till något mer abstrakt. På äldre dar gjorde han många akvareller som ytterligare underströk den tendensen. Det oavgjorda spelet mellan figur och grund, yta och djup får tingen att sväva. 

Hans bilder inducerar en meditativ blick på de uppställda föremålen, på deras brukbarhet och deras abstraherade skönhet. Kopplingen till Rilkes diktrad om kruset som en sluten rymd kring en tårfylld dröm ter sig inte orimlig. I synnerhet som jag nu också lärt mig att tårkrus faktiskt existerat, eller i varje fall det man antagit vara funktionen hos en del antika gravfynd av det slag som på engelska kallas lacromatory.

Valet av musik till poesi och konst av det här slaget kan ske på olika grunder, men knappast annat än utifrån det kontemplerande anslag som redan antytts. Nära till hands ligger att tänka på "minimalism", men då inte nödvändigtvis bara till de mest gångbara namnen under den etiketten. 

Jag väljer associationen till Federico Mompou (1893-1987) och några av hans pianostycken ur "Musica Callada" - tystnadens sånger. Och gärna då det urval som Arcadi Volodos gjorde för ett par år sedan på en med rätta mycket uppmärksammad cd. Det tycks som om Volodos, känd som en framstående virtuos, här stannat till och fördjupat sig i de tystnader som Mompou paradoxalt nog ville tonsätta. Särskilt nummer XV och XXIV tycker jag är kongeniala med Rilkes dikt och de mästerliga bilderna av Morandi som jag visat här, inte minst etsningen här nedan.

______________________________________________

Dikten av Rainer Maria Rilke har jag hämtat ur "Tolv prisvärda poeter" en antologi av Jan Broberg (En bok för alla, 1995).
Samtliga bilder är av Giorgio Morandi - ovanifrån: två oljemålningar, två akvareller och en etsning.
Arcadi Volodos spelar Federico Mompou på en Sony-skiva som finns på Spotify här.