Konserten i lördags, den lever kvar inom mig ännu. Den här gången hade Janine Jansen ingen orkester bakom sig, däremot en pianistkollega gjord av samma genommusikaliska virke. Alexander Gavrylyuk heter han som så skickligt samspelade med henne i några av kammarmusikens glansfullaste verk i sättningen violin och piano.
Samspel, ja. Programmet inleddes med Francis Poulencs violinsonat. Poulenc som apropå balansen mellan violin och piano lär ha yttrat att den bara kan uppnås genom instrumentens likabehandling: "En primadonnaviolin ovanpå brutna pianoackord får mig att kasta upp". Han tonsatte som han lärde, får man väl säga.
Även om denne katolske spjuver gärna höll sig i närheten av populärmusikaliska tongångar och lekte sofistikerat med music hall-traditionen har hans musik en lustfylld komplexitet som gör den attraktiv för både tränade och otränade öron. Och trots att denna sonat, och särskilt sista satsens presto tragico, är ägnad minnet av Federico Garcia Lorcas brutala öde under spanska inbördeskriget, bjuder den förutom dramatik även på behagfull lyrik. Mera temperamentsfullt än som under denna afton har den nog aldrig spelats, och inte heller har väl kontrasterna framstått häftigare, inte minst i sista satsens kast mellan vredesutbrott och stilla melankoli. Den här sonaten är bestämt ett större verk än man i förstone kan tro.
Johannes Brahms tredje violinsonat i d-moll är givetvis ett av mästerverken i genren. I likhet med Poulenc var Brahms en boren melodiker som all sin ambitiösa konstfullhet till trots aldrig svek denna sin ådra. Som den Brahmsdyrkare jag är och förblir kunde jag bara tårögd ta emot vad Jansen och Gavrylyuk lät höra, allt från de första silvriga tonslingorna till det andaktsfulla adagiot, den lustigt flörtiga tredje satsen och det avslutande virtuosa prestot. Även detta en komposition med jämlikt fördelat spel, frånsett adagiot där pianot onekligen har en mer ackompanjerande roll till violinens sångbara melodi.
Efter paus ett kliv in den polske impressionisten Karol Szymanowskis skimrande klangvärldar, där violinen med förkärlek vistas i de högre registrens mest eteriska skikt. I "Myter", op. 30, diktar tonsättaren fritt kring de tre klassiska berättelserna om Arethusa, Narcissus och Pan. Det är oavbrutet fascinerande med turer i de mest oväntade riktningar. Källor som vattras, svärmande liv, blank stillhet och vindlande jakter. Speltekniskt hur svårt som helst.
Sist Sergei Prokofjevs andra violinsonat, i D-dur, op 94b, där b:et står för att det rör sig om en transkription från flöjt till violin. Den legendariske violinisten David Ojstrach övertygade tonsättaren om att detta verk egentligen skulle dra fördel av en sådan bearbetning. Det är nyklassicism när den är som bäst och vackrast, med det där kryddiga dissonanta motståndet som bara gör melodierna desto mer oundgängliga och tilltalande. Prokofjev är ju urstyv när det gäller att skapa den här sortens glansfullhet, och den virtuositet som krävs för utförandet av scherzot och sista satsen är utomordentlig och väl lämpad att få publiken att resa sig i bänkarna när sista ackordet klingat ut.
"To calm down a little", som Jansen sa, fick vi höra andantet ur Brahms andra violinsonat som extranummer.
Samtliga dessa verk kräver inte bara stor spelskicklighet utan är även avslöjande vad gäller förmågan att gestalta deras skiftesrika innehåll. Genomgående är det också fråga om verk som på ett intressant sätt understryker den melodiska skönhetens betydelse i musiken. Vilken ynnest att få dem presenterade på detta sätt av dessa mästare på var sitt av den klassiska musikens kanske allra viktigaste instrument. Så roligt också att se stora salen så välfylld vid en konsert med kammarmusik på programmet.
Foto: Jan-Olav Wedin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar