Fjolårets nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, fick priset för en serie dokumentär-romaner, ett slags litterära reportage byggda på omfattande intervjuer. Under samlingsrubriken "Utopins röster - Historien om den röda människan" ville hon skildra "sovjetmänniskan" med hjälp av hennes eget vittnesbörd.
Jag ville gärna läsa henne och frågan var bara vilken bok jag i första hand skulle välja. Infallsvinklarna varierar: Tjernobyl. Krigets kvinnor. Postsovjetisk verklighet. Barndoms-minnen från kriget.
Jag stannade för den sistnämnda med titeln "De sista vittnena. Solo för barnröst". I ett stort antal starkt komprimerade berättelser beskrivs de händelser från krigsåren som särskilt etsat sig fast i intervjupersonernas minne. Var och en namnges tillsammans med nuvarande yrkesverksamhet och åldern man var i när det återberättade hände.
Det handlar förstås om oskyldiga barns traumatiserande upplevelser av dödligt våld, flykt, bomber, bränder, hunger, separationer - all tänkbar utsatthet. Vissa partier är rent fasansfull läsning.
Men där finns också ljusglimtar, gripande inslag om mödosamt upprätthållen civilisation och mänsklighet mitt i grymheten och lidandena. Jag fastnade särskilt för vad Nadja Gorbatjova, 7 år, nu tevemedarbetare, hade att säga om nyårsfirandet:
Något slags gran tog vi ändå in till nyår. Det var naturligtvis mamma som tänkte på att vi skulle ha en barndom. Ur böcker klippte vi ut färggranna bilder, vi gjorde girlanger av gamla snören och kulor av papper - den ena sidan var vit och den andra var svart. Den dagen log alla extra mycket mot varandra, och i stället för presenter (sådana hade vi inte) lade vi små lappar med anteckningar under granen.
På mina lappar hade jag skrivit till mamma: "Mamsingen jag tycker väldigt mycket om dig. Väldigt, väldigt mycket!" Vi gav varandra ord i present.
(Ur "De sista vittnena", Ersatz, 2015, s 154)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar