Sergei Rachmaninovs storhet har den här bloggen mer än en gång uppmärksammat. Han var en av de största pianisterna någonsin, därtill en gudabenådad kompositör, märk väl inte bara för piano. Stor även i det lilla formatet, vilket lätt kan förbises när i första hand pianokonserterna och orkesterverken är det man förknippar hans namn med. I själva verket komponerade han musik i alla genrer, till och med operor.
Tunga januaridagar försöker jag använda mig av den kära gamla flygeln i trots mot tidens oro och den försämrade finmotorik som numera begränsar mig till stycken i lugna tempi, på sin höjd andantino. På notstället finns blandat annat ett "salongsstycke" av just Rachmaninov, ur op. 10, nr 6 i f-moll, som jag gärna återvänder till. Kan den musiken tala till oss idag?
Om salongsstycken talar man ibland lite nedlåtande, ofta nog helt obefogat. Det finns många exempel på utsökta miniatyrer, kortare pianostycken av lägre eller medelmåttig svårighetsgrad, som förtjänar att framföras såväl i hemmasalongen som i konserthusets stora sal. Det här stycket med beteckningen Romans är ett utmärkt exempel på det.
Än en gång ryskt vemod säger ni, och jag ser inget fel i det. Ett försiktigt närmande, ett resignerat tonfall, ja, men också tillgivenhet. I det ständigt återkommande motivet - en fallande tonföljd; fyra toner, ibland bara tre - en gest av ömsinthet. Glimtvis vänder det i uppåtstigande trioler - i fåfängt hopp?
Av notbilden att döma skulle det kunna bli ganska tradigt, och vid en första anblick ger den bitvis intryck av att gå i Dess dur. Det krävs med andra ord ett detaljarbete, att man ger akt på små variationer, accenter och dynamik för att den här musiken ska komma till sin rätt. Vid närmare betraktande är den långt ifrån enkel.
Pianisten Arcadi Volodos, en virtuos av Rachmaninovs kaliber, har aldrig tvekat att spela tekniskt förhållandevis enkla stycken när han finner goda skäl för det. Därför hänvisar jag till honom, som med utsökt frasering och känsligt anslag gör det här lilla stycket till någonting märkvärdigt. Men jag rekommenderar även en annan pianist jag nyligen upptäckte på Youtube. Natasha Vlassenko heter hon, och inte heller hos henne fattas någonting av det ömsinta, inkännande spel som krävs för att levandegöra atmosfären i 1890-talets ryska salonger, den jag menar är förnimbar och fullt giltig än i dessa dagar.
Bilden: "Mondlandschaft". Målning av Adalbert Stifter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar