Glück

Varje enskild dikt är ett tilltal, någon talar till någon. Ibland som i bön, ibland med förebråelser eller ett vittnesbörd, ibland som i svaromål men med utebliven fingervisning. Det rör sig om odlarens möda i natur och kultur, där ett gudaväsen nu och då hör av sig och valda delar av floran också svarar oss utifrån sin specifika skönhet och växtplats. John och Noah finns också och samtliga har trädgården som livsrum under skiftande dagrar och årstider, i ottesång såväl som i vesper.

Det är inte omedelbart givet vem rösten tillhör, eftersom här finns ett gemensamt existentiellt predikament, en lustgård som bytts mot en åtminstone tidvis arbetskrävande trädgård. En odlingslott som det gäller att med ett och samma medel, språket, upparbeta och komma i skapande samförstånd med. Identifikationerna gräver sig bokstavligen ner i myllan: det levande medvetandet begravt och återuppståndet likt träden, blommorna och ogräset. För att i nästa dikt avlyssnas som den transcendenta rösten från den som tigande ändå talar i tystnaden i "mörkret bakom ljuset".  

Ni saknar tilltro till ert eget språk. 
Så ni försöker

tolka tecken

ni inte förmår avläsa

Och ändå når era röster mig alltid.

Och jag svarar er konstant,

min ilska går över

som vintern går över. Min ömhet

borde vara uppenbar för er

i sommarkvällens bris

och i orden som blir

till era egna svar.

Jag har noterat att Louise Glücks poesi beskrivits som lättillgänglig men jag vet inte det jag. Jag har umgåtts med "Vild iris" (Rámus, 2020) i flera månader nu och finner bortom de tydliga meningarna ett ganska så intrikat tankearbete som väl motiverar översättarens (Jonas Brun) vägledande efterskrift. En viktig nyckel till i varje fall just denna diktsamling är den i grunden religiösa kampen för tron som den återspeglar utan att en enda gång nämna Gud eller Kristus vid namn. 

Jag tycker mycket om Glücks även på svenska välklingande försök att i tystnadens ställe formulera det svåråtkomliga med hjälp av någonting så ytterst välbekant som vår omgivande växtlighet. Att än en gång försöka närma sig metafysiken jordiskt och fysiskt på ett åtminstone delvis nytt och överraskande sätt. Det är mycket ofta mycket vackert, oavsett det låter som i Kyrie eller som i Gloria.

Allt är inte tyngt av djupaste allvar. På ett ställe ifrågasätter den transcendenta rösten vårt behov av honom; pennförsedda skapar vi oss själva? Och dikten "Ängsblommor" inleds med en befriande ironisk kommentar: 

Vad säger du? Att du vill ha
evigt liv? Är dina tankar verkligen
fängslande nog för det?