Hjärta av glas

Jag kom att tänka på en film jag såg på sjuttiotalet och som jag inte sett sen dess. En av de där sällsynta filmerna med scener som etsar sig fast i minnet och som man därför aldrig glömmer.  

Werner Herzog blev för mig redan då, och definitivt i och med "Kaspar Hauser", en favoritregissör som sedan aldrig upphört att överraska och fascinera mig. Den film jag nu tänkte på -  "Hjärta av glas" ¨- tillhör inte hans mest kända, men i mitt minne framstår den som ett litet mästerverk. Varför skulle jag annars komma ihåg den efter snart 45 år?

Via strömningstjänster är det mesta tillgängligt numera, prompt och utan större besvär. Stadsbiblioteket står t ex till tjänst med digital utlåning av en stor mängd filmer, glädjande nog även just den här. 

Det  är en film som inte i första hand talar till intellektet utan återger sinnesstämningar kring en bygemenskap i sönderfall och där en legendarisk bayersk siare från 1700-talet spelar en huvudroll. Skådespelarna agerade i de flesta fall under hypnos, vilket naturligtvis bidragit till den drömlika atmosfären.

Redan i inledningen återser jag en av av de magiska scenerna: en katarakt filmad i närbild så som genom ett transparent filter, vilket riskerar försätta även åskådaren i ett hypnagogiskt tillstånd. Stillastående rörliga bilder för inåtvänd kontemplation: strömmande vatten, försvinnande dimbankar och pulserande glöd i en utbrunnen vedbrands kolbädd. Mäktiga naturscenerier med anknytning till den ofrånkomlige Caspar David Friedrich. Trolska inomhusscener med ljuslågor i brunmurrigt dunkel, erinrande om George de la Tour.

En annan scen jag inväntar med spänning är en av dem från värdshuskrogen (bilden överst). Två trätobröder sitter mitt emot varandra med var sitt ölstop av glas, stirrande som i trans. Den ene höjer glaset och krossar det mot huvudet på den andre så att splittret yr. Jag hade glömt att den andre långsamt svarar med att i stället hälla sitt öl över hjässan på sin kamrat. Ingen av dem reagerar upprört. Nästa morgon ska den ene vara död och saknad av den andre, och det konstateras redan nu helt kallt som ett enkelt faktum.

 

Filmen bygger helt på sådana suggestiva, ofta mycket märkliga scener från byn där glasbruket är huvudnäringen. Där tillverkas ett enastående vackert, rubinrött glas, vars hemlighet den just avlidne glasmästaren tagit med sig i graven. (Jag kommer att tänka på en parallell i Tarkovskijs film "Andrej Rublev", där den vittberömde gjutaren av kyrkklockor dör och man betvivlar att någon efter honom, möjligen med undantag av hans unge son, behärskar konsten att gjuta en klocka av den rätta klangen). Jakten på formeln för rubinglaset leder till mer eller mindre irrationella och destruktiva handlingar. Soffor sprättas upp och sys igen. Hyttans glasblåsare fortsätter blåsa men förgäves. Befintliga glas kastas i floden som färgas röd. 

Byns invånare lever i stigande fruktan och kaos. Deras vanmäktighet förstärks av siaren Hias, herden från vildmarken som tillkallas och delar med sig av sina apokalyptiska visioner av eldsvåda och ond bråd död; profetior som går i uppfyllelse. Hyttan brinner. Sonen till bruksägaren mördar vansinnig sin unga hushållerska.

Ja, det är en märklig film som slutar i en sorts exodus där en liten grupp individer ger sig ut till havs i en roddbåt med målet att nå kanten av världen och försäkra sig om (det alternativa faktumet) att den är platt och inte rund. Jo, till allt annat är han ibland även rolig, den gode Werner - och visar sig i all denna svårtolkade mystik i någon mening själv vara profetisk, eller i varje fall med aningar inte alldeles utan bäring på vår egen tid så här fyrtiofem år efteråt.