Nietzsche och fragmentet i sig

Det finns som bekant världsberömda författare, konstnärer och vetenskapsmän som odlat talanger som aldrig blev lika erkända som dem de faktiskt blev berömda för. Tänk bara på det ostyriga geniet August Strindberg, hans måleri och hans guldmakeri.

Jag visste att Friedrich Nietzsche var mycket musikintresserad, att han älskade Schumann, Chopin, Wagner, Bizet, och att han även hade sysslat en del med eget komponerande. Men inte förrän häromdagen började jag undersöka vad han egentligen åstadkom i musikväg. Det visade sig att det inte bara rör sig om några små pianostycken och sånger, utan överraskande nog också större verk för kör och orkester (Hymnus (Gebet) an das Leben; även i sättning för solo till pianoackomanjemang, här sjungen av ingen mindre än Dietrich Fischer-Dieskau).

Bland pianostyckena fastnade jag särskilt för ett, Das Fragment an sich från 1871, i första hand för titelns skull. Det är ett kort, kromatiskt stycke i A-dur, ungefär av samma längd som den "Elegi" av Wagner som jag presenterade häromsistens. Det skall spelas långsamt och dessutom upprepas så länge man orkar och finner det meningsfullt. I slutet av sista takten står nämligen "da capo con malinconia" (från början, med vemod). Musiken framstår som endast ett oavslutat fragment (om än cykliskt, oändligt) av någonting som i sig möjligen är oåtkomligt, eller i varje fall utgör delen av något mer omfattande. Tanken att man skulle kunna tillägna sig ett sådant fragment oberoende av det subjektiva uppfattandet av detsamma leder närmast hän mot mystiken. Söker verkligen Nietzsche att med Kants hjälp nå bortom fenomenet till något som är oberoende av våra meningsskapande intentioner? Är musiken för honom i så fall det unika medlet?

Eller drar jag kanske för stora växlar på styckets titel? Kanske är det bara en skämtsam anspelning på Kants "Das Ding an sich". Nietzsche var ju tidigt ute med den moderna stil som odlar fragmentet som en form där man som läsare, lyssnare eller åskådare lämnas att själv skapa helhet och sammanhang. Musikens värld av omtagningar förutsätter dock som regel utveckling och variation av ett eller flera teman, men kan förstås också som i gregorianiken hålla sig inom mycket snäva ramar för upprepade tonslingor.

Om Nietzsche var först så följde andra efter honom. Erik Saties "Vexations" blev känt genom John Cage, som själv sedan drev minimalismen till sin spets genom "4´33" - fyra minuter och trettiotre sekunders tystnad (eller i realiteten de ljud, eller den "musik", som tillfälligt kan uppfattas under den tidrymd när exekutören - pianisten - är närvarande vid flygeln utan att beröra tangenterna). Intressant är att notera att man fortfarande kan diskutera hur ett sådant verk ska framföras. "Vexations", som ju faktiskt ska spelas, har t ex framförts som maratonverk under ett dygn med flera pianister som avlöst varandra utan skarvar i musiken. Ett fragment, om man så vill, med dunkla och provokativa anspråk på endera någonting substantiellt eller någonting i sig tillräckligt.

"I love sounds just as they are", säger Cage i detta klipp från Youtube. Han eftersträvar för sin del ett lyssnande till sonora förnimmelser, inte till musikalisk mening. Han citerar Kant, som tydligen sagt att musiken i likhet med skrattet är det enda som inte behöver betyda någonting utöver sig självt. Var det i själva verket detta som Nietzsche tog ad notam? Som den produkt av romantiken han var fanns möjligen behovet av någonting bortom alla nihilistiskt krackelerade värden, någonting självtillräckligt. Och visst, tanken att konsten, och i synnerhet den absoluta musiken, skulle kunna fylla tomrummet efter den bortdöende gudstron är fortfarande en livskraftig föreställlning.

Den som vill kan titta på noterna till Nietzsches "Das Fragment an sich" här.