Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 21 maj 2013

Försommar och fado



Häggen blommar grannt och det mesta av den växtlighet som hållits tillbaka av denna kalla vår verkar med några varma solskensdagars hjälp kunna ta igen den tid som förlorats. Den japanska körsbärsblommen ligger redan utspridd på marken och hästkastanjerna står beredda med sina ljuskronor. I Botaniska trädgården och dess omgivningar kan jag särskilt så här års överraskas av nya trädsorter. Exempelvis den nu blommande malus pallasiana, en nordasiatisk vildapelsort, som står utanför Nordiska Afrikainsitutet fullständigt täckt av vitblom i en jämnt formad plym. Praktfull räcker inte för att beskriva den.

Det slår mig då att häggen sällan får det erkännande den borde för sin blomning. Vi misskänner den och ser den ofta enbart som ett förebud om syrener. Men om man stannar upp vid en kraftfull hägg i full blomning behöver man verkligen inte jämföra med något annat. (Se mitt foto ovan!)

Gårdagens hundpromenader i högsommarvärme slutade fram mot kvällen i ett konsertbesök. Fadosångerskan Mariza var åter i stan; hon verkar ha gjort Uppsala till en återkommande hållplats på sina turnéer världen över. För tre år sedan hörde jag henne på samma plats, det vill säga i Uppsala Konsert & Kongress stora sal. I mångt och mycket var det en repris, men givetvis ändå väl värd att lyssna till.

Hon försöker få publiken att medverka på olika sätt, i trots mot det omöjliga att återskapa fadorestaurangens intimitet i en jättelik konsertsal. Både till ljus och ljud är det ju för övrigt ett mycket välrepeterat arrangemang hon bjuder på. Men visst var det ett vackert inslag när hon i ett nummer mot slutet lade ifrån sig mikrofonen, kopplade ur all högtalarförstärkning och lät både sång och musik bara ljuda rent akustiskt.

Jag jublade på nytt över den oerhörda skickligheten hos medmusikerna, vilka hon med rätta ger stort utrymme. Hennes sångröst är inte direkt vacker men mycket effektiv i sin hårda och nästan helt vibratofria klang. Hon vet att utnyttja den väl för de dramatiska skiftena mellan viskningar och rop, och allra bäst kommer den till sin rätt i kraftfulla kulminationer. Fadosång är ju i stor utsträckning sång som exklamation, inte sällan lamentation. Och vad gäller texterna önskade jag att jag hade hört till den ganska stora andel av publiken som behärskar portugisiska och därmed kunnat följa med i sångtexterna, varav flera var av en av den europeiska 1900-talspoesins största poeter, Fernando Pessoa.

Skönt att cykla hem med den portugisiska gitarrens säregna klang kvardröjande inom sig. Och givetvis Marizas egen favorit bland de traditionella fadosångerna: fado primavera (som finns här)


13 kommentarer:

Thomas Nydahl sa...

Åh du Einar, nu blev jag lite avundsjuk. Ja, du vet förstås varför. Mariza har en särskild plats i mitt hjärta och den portugisiska gitarren ska vi bara inte tala om. Den spröda och ibland nästan brustna klangen, ljudet som fyller både rummet och själen, rösten som fortplantas in i varje cell... ja, Mariza eller någon annan, jag höll på att säga vem som helst, en flaska rött vin och sedan en bagaço till kaffet och man går till sängs med en stor dos saudade och tycker nog ändå att livet på jorden har sina mycket fina sidor. Vad kan jag säga till dig? Grattis till fadokvällen, förstås.

Einar J sa...

Tack, Thomas! Jo, jag förstår varför... Dina ord talar alldeles tydligt för sig själva.

Anonym sa...

Hej! Jag brukar läsa din blogg och har framför allt utbyte av det du skriver om klassisk musik. Roligt att du även gillar fado. Om denna musik ger jag inom kort ut en bok "Fado - en vägvisare till musiken och musikerna" som berättar om fadons historia, miljöer och musiker. Om boken är av intresse för dig får du gärna höra av dig till min e-postadress svenska@telia.com.
Ulf Bergqvist

Sven-Erik Klinkmann sa...

Instämmer med föregående kommentarer. Fadon som form och uttryck tillhör för mig de stora upptäckterna ganska sent i livet s a s, men desto starkare, paradoxalt nog. Och jo, saudade, inte minst i det spröda, nästan klagande ljudet i den portugisiska gitarren, men också det underbara sväng som finns i musiken och som motsäger det entydigt "tunga" eller melankoliska som en stereotyp om fadon byggt upp (kanske turistiskt definierad, vad vet jag). Fint, Ulf, med en ny bok på svenska om fadon! Thomas fadoböcker är ju mycket värdefulla inte minst för sin imponerande bredd vad gäller att försöka teckna en bild av fadokulturen, inte enbart musiken.

Einar J sa...

Tack för era kommentarer!
Jag blev själv tidigt mycket fascinerad av fadon, liksom senare även tangon (som också är en sångtradition, inte bara en dans) och det skedde beträffande fadon redan på 70-talet på det bästa sätt man kan tänka sig, nämligen genom att jag hade turen att kunna vara på plats och lyssna till den stora Amalia Rodrigues. Det var på en tjurfärktningsarena i Portimao, och givetvis en oförglömlig upplevelse.
Thomas fina bok om fadon har jag redan, och jag är förstås nyfiken på Ulfs bok också.

Sven-Erik Klinkmann sa...

Einar, det du säger om tangon, antar att du tänker på argentinsk tango i första hand, inte finsk? Är ju två musikformer som egentligen nästan bara har namnet gemensamt ...

Thomas Nydahl sa...

Einar, vilken av mina två fadoböcker har du, den första (Kärlek och längtan) eller den andra (Musiken som föddes bortom haven)? Den andra finns det bara två exemplar kvar av (förlaget nedlagt, upplagan kasserad till min stora sorg). Jag vill gärna ge dig den om det inte är den du har. Sänd mig ett mail (du har väl min adress, annars är den thomas.nydahl@gmail.com)

Einar J sa...

Ja, Sven-Erik, det är den argentinska jag tänker på. Men jag har på senare tid av en vän med rötter i Finland även blivit uppmärksammad på en finsk tangosångare, nämligen Olavi Virta, verksam för femtio-sextio år sedan. Inte samma sak, nej, men en hygglig schlagersångare som vad jag förstår är legendarisk i Finland. Du vet säkert mer om skillnaderna mellan den finska och den argentinska tangon än jag.
Den som en gång 1987 i Florens knockade mig med sin sång i den här genren var Susana Rinaldi, den argentinska tangodrottningen som nu är i sjuttioårsåldern.
Det finns på Youtube några fina klipp från en konsert i just Finland som visar hennes formidabla sångkonst, med en dramatisk nerv som få kan bjuda upp till. Se och hör t ex "Uno" här: http://youtu.be/PTC3aSISkSM

Einar J sa...

Ja, Thomas, det är den andra jag har. Tack för din generositet! Hade inte riktigt fattat att det fanns en tidigare, som jag ser nu finns annonserad på din blogg. Den vill jag förstås gärna skaffa mig.

Sven-Erik Klinkmann sa...

Det finns i alla fall om man tänker på argentinsk och finsk tango försök att överbrygga skillnaderna mellan dem. Ett av de mest lyckade tycker jag trion Las Chicas del Tango står för. Kolla t ex http://www.youtube.com/watch?v=6tJw-_vn-n8
Kanske något kitschigt men tycker ändå att helheten blir rätt så spännande. Dragspelaren Johanna Juhola är en finfin artist.

Einar J sa...

Fin trio, det där!
Och ett utmärkt exempel på brobyggande med denne Horacio Ferrer som medverkande.

Sven-Erik Klinkmann sa...

Har tittat lite i Ulfs nya fadobok. Ett imponerande faktapaket! Mycket läsvärt. Recenserar den troligen i Vasabladet.

Einar J sa...

Roligt att höra! Jag har beställt den. Läser f.n. Thomas Nydahls båda böcker, så det blir mycket fado ett tag framöver...