Det var ett tag sen jag skrev under ovanstående rubrik. Men jag är fortfarande på spaning efter bortglömda, eller mindre kända, tonsättare som verkligen förtjänar att lyftas ur glömskan.
Föreställningen om alla de orättvist bortglömda är fascinerande men bör naturligtvis inte överdrivas. Att det skulle finnas en mängd förbisedda genier inom olika konstarter är förmodligen inte sant. Men rimligt är att anta att några finns. Att alla inte når Bachs eller Beethovens höjder betyder ju inte att de som trots allt är lika hörvärda som, säg Mendelssohn, Dvôràk eller Pärt, inte förtjänar lika stor uppmärksamhet.
I mitt sökande med primärt fokus på pianomusiken har jag kunnat konstatera att de främsta fynden inte överraskande finns i de överrika traditioner som det ryska och det franska representerar. Kanske har det delvis med min musiksmak att göra, men bara delvis. Och jag tycker mig märka att de kvaliteter som en tonsättare visar i ett förhållandevis enkelt pianostycke ofta talar för att det finns kvaliteter att hämta också inom de övriga genrer som tonsättaren ägnat större möda. Så är det exempelvis med den för mig tidigare totalt okände bretagnare som jag med stor behållning närmat mig denna kyliga vårvinter.
Ja, varför i all världen har man aldrig hört talas om Joseph-Guy Ropartz (1864-1955)? Han efterlämnade en ansenlig mängd musik av alla slag: fem symfonier och ett flertal symfoniska verk, en opera, kammarmusik (bland annat sex stråkkvartetter), kyrkomusik, vokalmusik, pianomusik, orgelverk.
Det började med att jag fastnade för ett par pianostycken ur "Musique au jardin" (1916-17). Framför allt tilltalades jag av det tredje och det femte stycket, som bjuder på fina nostalgiska stämningsbilder av trädgårdar i skymning. Jag tyckte mig höra ett rätt typiskt franskt musikidiom från förra sekelskiftet men ändå på sitt sätt egenartat, någonting i släktskap med Vincent d´Indy och kanske också tidig Gabriel Fauré. Visserligen inte särdeles originellt, men som sagt på många sätt tilltalande.
Jag läser och får bekräftat att han i likhet med d´Indy var elev till bland annat César Franck, som inte minst genom sina många elever hade ett betydande inflytande på franskt musikliv under sent 1800-tal. Jag läser också att den unge Ropartz trots tidigt visad musikalitet inte fick ägna sig åt musik, i varje fall inte förrän han skaffat sig ett hederligt yrke i faderns efterföljd, vilket han mycket riktigt gjorde genom att ta en examen i juridik. Hans mångsidiga begåvning visade sig också i poesi och novellistik, även om musiken och komponerandet snart tog överhanden. Efter fortsatta kompositionsstudier blev han så småningom dirigent och chef för musikkonservatoriet i först Nancy och sedan Strasbourg. I dessa städer byggde han upp musiklivet under många år, för att sedan i sextioårsåldern återvända till sitt gods i hembygden. Där levde han till sin död vid 91 års ålder.
Vem var han i övrigt, den profetskäggige mannen som sågs promenera i robusta kläder och svart hatt i det lilla Lanloup, fjärran från Paris´ mondäna musikkretsar? Inte mycket finns rapporterat, men ytterligare några uppgifter kan hämtas från nätet. Han var varmt troende katolik, lokalpatriot och ivrig förkämpe för det bretagnska kulturarvet och han älskade närheten till havet. I detta låg också inspirationen till musiken. Vid andra världskrigets utbrott, det andra stora kriget han upplevde, dog hustrun, och även om han aldrig var någon modernist eller nydanare kan man ana ett alltmer klassicistiskt tonspråk med stigande ålder och ensamhet.
Femte och sista symfonins (1945) largo är, i likhet med de flesta av hans långsamma satser, ett stigande och sjunkande flöde som suggererar oändlighet och den där halvt mystika bortom allt-känslan som kan infinna sig inför en havsutsikt. Den där känslan som inte är beroende av en särskild, vidhäftande melodi utan bara av den ständiga, långsamt pulserande rörelsen. Detta är alltså den åttioettårige Ropartz´ symfoniska testamente, väl värt att återupptäcka.
De fem symfonierna måste räknas till höjdpunkterna i hans verklista. Redan den första symfonin (1894-95), byggd på en bretagnsk koralmelodi, har en oemotståndlig friskhet i sin romantiska harmonik. Varför den inte skulle vara fullt i klass med vilken nationalromantisk symfoni som helst får vem som vill försöka överbevisa mig om. Den tredje symfonin (1905-06) utmärker sig genom att vara en stort anlagd körsymfoni med fyra sångsolister, i vart fall till dimensionerna ett verk av beethovenska eller mahlerska mått. Den som provlyssnar här till sista satsen vill säkert höra de båda andra satserna också.
Medan jag väntar på musikvärldens återupprättande av denne bortglömde tonsättare från Bretagne lyssnar jag vidare till de inspelningar som trots allt finns både på Spotify och Youtube. Och jag övar just nu med förtjusning på hans sommarskisser - "Croquis d´Eté" - för solopiano, så passande nu när försommaren tycks ha anlänt på ett norrländskt sätt utan att våren riktigt hann göra intryck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar