Skogsduvan (5)

I klassisk musik kan jag bara erinra mig två duvor av betydelse, men det finns med all säkerhet fler. Näktergalar och andra sångfåglar finns det gott om, men när det gäller duvor är det i bildkonsten man hittar dem.

När jag försökte tänka på musik och duvor kom jag först inte på något annat än Arnold Schönbergs oratorium "Gurrelieder". Die Waldtaube förekommer där som rapporterande vittne till kärleksdramat mellan kung Valdemar och hans älskarinna Tove, och där Tove själv liknas vid en duva. Eftersom det finns ett vackert omslag till en skivinspelning av detta verk kan jag inte motstå frestelsen att låna det som illustration till mina små noteringar kring duvan och samtidigt påminna om Schönbergs musik. Molnen som antar formen av en vit duva ser ni här ovan. Och skogsduvans klagosång kan ni lyssna till här (med J P Jacobsens text på tyska).

Detta är Schönberg som extrem senromantiker, ett ungdomsverk som han arbetade med under många år och som slutligen kom att bli ett av musikhistoriens mest gigantiska partitur. Det sägs att han beställde dittills aldrig skådade notblad med plats för 48 stämmor, och vad beträffar det antal musiker och sångare som erfordras för ett uppförande är det väl bara Mahlers åttonde symfoni som det överträffas av. Med detta verk ansåg sig Schönberg ha nått vägs ände med den traditionella, alltmer svävande tonaliteten och han var redan i full färd med att utveckla dodekafonin, eller tolvtonstekniken.

Sven-Erik Klinkmann har i en kommentar till ett av mina tidigare inlägg påmint om René Magritte, som också hör till de konstnärer som valde duvor som motiv i flera av sina målningar, bland annat den som har den gåtfulla titeln "La grand famille". Och det är svårt att frigöra sig från tanken att Magritte är inspiratören  till det troligen lätt manipulerade molnfoto som fått bilda omslag till Gurrelieder-skivan. (Tydligen har Magrittes bild också funnits som skivomslag på popgruppen The Rascals LP-skiva "See", från 1969).

Vilken surrealistisk tanke som föranledde Magritte att kalla målningen för "Den stora familjen" undgår mitt djupsinne. En plattare tanke är förstås att duvan helt enkelt är en prognosmakare med bud om bättre väder. Det vackra väder som råder på den klassiska skivan motsvarar ju inte oratoriets tragiska innehåll, så på så sätt skulle Magrittes mer sammansatta bild passa något bättre.

Den andra duvan var mer svåråtkomlig för mitt minne, men den dök upp till sist. Det finns en symfonisk dikt av Antonin Dvôràk som har titeln "Die Waldtaube". Det är inget märkvärdigt stycke men ändå värt att nämna i sammanhanget. Frånsett hans underbara cellokonsert, som jag redan i unga år fastnade för på en konsert i Prag, samt några få av hans andra mest kända verk, måste jag erkänna att jag är skamligt obevandrad i Dvôràks musik. På senare tid har jag dock börjat upptäcka hans storhet i det lilla, det vill säga i kammarmusiken, vilket jag hoppas kunna återkomma till.


PS. Naturligtvis kommer jag efterhand att upptäcka fler duvor i den klassiska musiken. Jag borde på en gång ha undersökt Olivier Messiaen närmare, han som är fågelfantasten nummer ett i musikens värld. Bland hans pianopreludier, ett tidigt verk från 1928, finns ett mycket vackert stycke med titeln "La Colombe". Messiaen transkriberade ju fågelsång till instrumentalmusik som sedan användes i många olika kompositioner, mest känt i "Catalogue d´oiseaux", också för piano. Där finns dock ingen duva, och inte heller är det något duvläte som är föremål för intresset i Preludierna, utan snarare duvan som symbol. Messiaen var ju förutom fågelfantast också djupt engagerad av katolsk mystik.