Duvor i konsten är det gott om, men visst finns det sånger om duvor också. Inte bara den sedan hundrafemtio år över hela världen spridda, omåttligt populära "La paloma", som under årens lopp framförts i alla tänkbara sättningar och med de mest olikartade sångare och musiker. Där är duvan förmedlare av en hälsning från sjömannen på fjärran hav, en sång om kärlek och längtan efter återförening.
Särskilt turturduvan har fått symbolisera kärlek och sveklös trohet. Det så till den milda grad att oblygt förälskade par får stå ut med att kallas turturduvor - och alltså själva fått status av symbol, åtminstone för den allt uppslukande förälskelsen. Den som Freud helt krasst kallade en form av vansinne.
Men utan hinder för de lidelsefulla känslorna ingen riktig poesi. Så på liknande sätt som i La Paloma är temat i den engelska folksången "The turtle dove" ett smärtsamt avsked, en påtvingad separation och den sorg och saknad som den framkallar. Texten lyder:
Fare you well, my dear, I must be gone,
And leave you for a while;
If I roam away I'll come back again,
Though I roam ten thousand miles, my dear,
Though I roam ten thousand miles.
So fair thou art, my bonny lass,
So deep in love am I;
But I never will prove false to the bonny lass I love,
Till the stars fall from the sky, my dear,
Till the stars fall from the sky.
The sea will never run dry, my dear,
Nor the rocks melt with the sun,
But I never will prove false to the bonny lass I love,
Till all these things be done, my dear,
Till all these things be done.
O yonder doth sit that little turtle dove,
He doth sit on yonder high tree,
A-making a moan for the loss of his love,
As I will do for thee, my dear,
As I will do for thee.
Ralph Vaughan-Williams har satt den i ett vackert arrangemang för kör och solo. Den finns i många inspelningar, men den som OD och Olle Persson står för lämnar inget i övrigt att önska och passar dessutom bra så här strax efter Uppsala-körens traditionsenliga deltagande i valborgsfirandet.
Samtidigt kan jag inte låta bli att skicka med ett alternativ i form av den engelske tenoren Mark Padmores ljuvliga sång till enbart lutackompanjemang. Lyssna och njut!
Bilden ovan: Matisse tecknar en duva.
Foto: Henri Cartier-Bresson/Magnum Photos
3 kommentarer:
Apropå duvmotiv: René Magrittes La grande famille (1963) är en målning som jag förknippar med rockgruppen The Rascals. Målningen finns nämligen avbildad på gruppens vinyl See från år 1969. En bild som öppnar upp ett kraftfält som känns både svårgreppat och samtidigt oerhört kraftfullt, expressivt. Frågan vad det är den uttrycker skulle kanske kräva en längre essä av någon som är mer insatt i Magrittes konst och surrealismen än vad jag är.
Å, den målningen, den hade jag glömt! Magritte är en fascinerande konstnär. Många av hans bilder "sätter sig" som kardborrar i medvetandet just för att surrealismen med endast små förskjutningar eller omvandlingar är så realistisk.
Lustigt att du påminner om just den bilden när jag är i färd med att publicera en annan bild, från ett annat skivomslag, som nog kan ses som en hälsning till Magritte, slår det mig nu.
Så tack för kommentaren, och jag återkommer...
Kul med sådana synkroniciteter! Skivomslag är en intressant artistisk form och genre som jag tycker är alldeles för lite utforskad.
Skicka en kommentar