Florens är den stad utanför Sverige som jag besökt flest gånger, och det är länge sen jag tappade räkningen på hur många gånger. Inte varje gång, men ofta, går jag till basilikan Santa Maria Novella för den fantastiska konstens skull. Jag har oftast bott i närheten så det har varit enkelt att slinka in och återse Ghibertis, Ghirlandaios, Lippis och andra berömda renässanskonstnärers verk. Albertis marmorfasad är dessutom den mest dekorativa jag känner till.
Där finns också ett berömt verk av Masaccio, nämligen "Treenigheten". Det är en konsthistorisk milstolpe, berömt för sitt perspektiv i en tid när perspektiv i bildkonsten fortfarande var i sin linda; vi talar nu om 1420-tal. I själva verket var det ett lysande illusionstrick som den unge Masaccio (han dog vid 27 års ålder) åstadkom med hjälp av passare och geometriska beräkningar. Trompe l´oeuil brukar man säga, när någon lyckas göra tredimensionell rumslighet av en plan yta. Och han lurar vårt öga på mer än ett sätt.
Fadern, Sonen och Den Helige Ande, det är enligt kristendomen den gudomliga trefaldighet som ska uppfattas som en treenighet. Gud fader och den korsfäste Sonen är det lätt att få syn på, men Anden, var är den? Det dröjde första gången innan jag kunde lokalisera den, främst på grund av att jag sökte efter den ovanför de mänskliga gestalterna, svävande någonstans under det välvda kasettaket. Duvan, alltså.
Men duvan är placerad mellan Gud och Kristus, svår att upptäcka eftersom den kan tas för ett vitt skjortbröst runt Faderns hals. Kanske är det ett sätt att understryka att det är den Ande som bor i Guds eget bröst? Men det finns ytterligare en intressant sak med detta monumentala verk. I basen finns Adams grav, det vill säga en slags motpol till duvan i form av ett skelett med ett memento mori:
"Jag var en gång vad du är, och det jag är kommer du också en gång vara."
Ett ovedersägligt faktum som ingen lär bestrida. Men vad innebär det med tanke på vad som i helhet gestaltas?
Om man ställer den symbol för Den Helige Ande som Masaccio valde, den luftigt amorfa och knappt skönjbara duvan, mot den brutalt tydliga erinringen om vår dödlighet i både text och bild, även poängterad av själva korsfästelsescenen, så är tanken förstås att det bara är genom denna treenighet som evigt liv kan nås. Bara Guds Ande kan väcka liv i de torra benen på grund av Sonens offer. Eller hur nu teologin mera exakt ser ut.
Återstår bara en hake: det ska tro till om duvan ska besegra döden. Och frågan om tron ens hjälper kommer vi aldrig att få besvarad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar