Turinhästen

Jag såg en film på Fyrisbiografen i förrgår kväll. En stor film, en sån som man minns efteråt, och kommer att minnas. Filmen heter "Turinhästen" och är gjord av Béla Tarr, som låtit meddela att den får bli hans sista, att han nu lägger av i och med denna film. Och jag som inte sett någon annan av hans filmer beklagar detta, men får väl söka mig bakåt i hans produktion i stället.

Filmen är i svartvitt, i långsamt tempo, två och en halv timme lång. Bara så att ni vet, även om det bara är som ni tror, att ni fördenskull vet att den ingenting är för er. Visst är detta den extrema motpolen till de filmer som lockar stor publik med action, drama och snabbt förflyktigad feel good. Men vi var i alla fall sju stycken i salongen, eller sex, eftersom en gick efter tjugo minuter, förmodligen för att han trodde att han visste.

Filmens speakerröst redogör först för hur det gick till när Friedrich Nietzsche gick in i mörker och vansinne. Det som ju sägs ha skett när han en morgon stiger ut ur porten på Via Carlo Alberto 6 i Turin och blir vittne till hur en rasande kusk piskar sin tredskande häst. I ett försök att stoppa misshandeln kastar sig Nietzsche snyftande om halsen på hästen och faller till marken. Han återförs till bostaden och blir liggande tyst och orörlig i två dygn, varefter han yttrar en enda mening: "Mutter, ich bin dumm". Efter detta sammanbrott ska det dröja ännu tio år av tilltagande demens innan Nietzche dör. Och - som rösten i filmen säger - om hästen vet vi intet.

I filmen anländer en man och hans dotter med häst och kärra till sitt enkla pörte ute på en ödslig och stormpinad landsbygd där damm och höstlöv hela tiden yr i luften. Deras enkla vardagssysslor utförs utan ord. Endast några få gånger bryts tystnaden med en kort replikväxling eller som när en besökare knackar på för att köpa brännvin och då samtidigt häver ur sig en lång harang om världens kontinuerliga förödelse, en harang som formar sig till en anklagelseakt riktad mot både Gud och människor.

De tre - hästen, mannen med sin förlamade högerarm och hans dotter - är hänvisade till ett slitsamt och monotont liv med få eller inga glädjeämnen. De är bärare av den "mänskliga existensens tyngd" (regissörens ord), snarare än varats olidliga lätthet. Av- och påklädnad, tända och släcka fotogenlamporna, elda i spisen, hämta vatten i brunnen, mocka i stallet, den enkla potatismåltiden och glaset med brännvin. Dag ett till och med dag sex får vi följa dem i långa tagningar som visar dessa enkla handlingar i realtid. Det låter inte upphetsande, men det är fantastisk bildpoesi som, förutom när den ackompanjeras av de relativa tystnader som uppstår när dörren stängs mot den vinande stormen utanför, endast litar till några få minimalistiska stråkackord som upprepas i det oändliga.

I denna händelselöshet uppstår dramatik vid minsta avbrott i rutinerna. Trämaskarna som inte längre kan höras i väggarna. Hästen som visar tecken på orkeslöshet och inte vill äta. Ett kringströvande zigenarsällskap som våldgästar brunnen. Fadern som plötsligt ger dottern order om att packa vagnen med det väsentligaste.

Hon drar kärran och han skjuter på med hästen i lunkande släptåg, och vi ser dem sakta försvinna över kullen och det vindpinade träd som bildar horisont. Kameran står kvar och visar hur vinden jagar markens torra löv i luften, inväntande de tre som efter uppbrottsförsöket strax återvänder till det gamla vanliga. Eller inte, för brunnen har ju sinat.

Och när inte heller fotogenlamporna längre låter sig tändas med späntstickorna och glöden slocknar i spisen börjar det bli riktigt obehagligt. Stormen bedarrar visserligen, men det är inget gott omen utan bidrar snarare till den kusliga stämningen när mörkret och uppgivenheten tar över. Den jordnära realismen utlöses i en allegori över mänsklig utsatthet och sakernas obönhörliga tillstånd, alltings fåfänglighet och förgänglighet.

Nej, här finns inga optimistiska ljuspunkter att ta med sig hem. Om man nu inte trots allt kan finna en paradoxal skönhet i denna skildring av mänskligt liv reducerat till det mest basala, till ett strävsamt liv nära elementen så länge dessa står en bi. Trots den enahanda kosten ger det ändå en sorts lisa att se fadern nypa salt ur karet och strö det över den ångande potatisen, med de oumbärliga två små glasen brännvin därtill.

Varje gång någon av dem, far eller dotter, stilla tar plats vid fönstret och blickar ut över landskapet vänds våra egna blickar inåt i begrundan. Men inte heller här får vi veta hur det gick för hästen, mer än att det outgrundligt mildögda djuret i stallmörkret delar människornas öde. Det finns en återhållen, försiktigt vädjande ömhet i dotterns relation till hästen som också den förstoras i denna långsamma och avskalade berättelse helt i Samuel Becketts anda. Som filmiskt mästerverk är det i klass med Andrej Tarkovskijs bästa.