Försommar och fado

Häggen blommar grannt och det mesta av den växtlighet som hållits tillbaka av denna kalla vår verkar med några varma solskensdagars hjälp kunna ta igen den tid som förlorats. Den japanska körsbärsblommen ligger redan utspridd på marken och hästkastanjerna står beredda med sina ljuskronor. I Botaniska trädgården och dess omgivningar kan jag särskilt så här års överraskas av nya trädsorter. Exempelvis den nu blommande malus pallasiana, en nordasiatisk vildapelsort, som står utanför Nordiska Afrikainsitutet fullständigt täckt av vitblom i en jämnt formad plym. Praktfull räcker inte för att beskriva den.

Det slår mig då att häggen sällan får det erkännande den borde för sin blomning. Vi misskänner den och ser den ofta enbart som ett förebud om syrener. Men om man stannar upp vid en kraftfull hägg i full blomning behöver man verkligen inte jämföra med något annat. (Se mitt foto ovan!)

Gårdagens hundpromenader i högsommarvärme slutade fram mot kvällen i ett konsertbesök. Fadosångerskan Mariza var åter i stan; hon verkar ha gjort Uppsala till en återkommande hållplats på sina turnéer världen över. För tre år sedan hörde jag henne på samma plats, det vill säga i Uppsala Konsert & Kongress stora sal. I mångt och mycket var det en repris, men givetvis ändå väl värd att lyssna till.

Hon försöker få publiken att medverka på olika sätt, i trots mot det omöjliga att återskapa fadorestaurangens intimitet i en jättelik konsertsal. Både till ljus och ljud är det ju för övrigt ett mycket välrepeterat arrangemang hon bjuder på. Men visst var det ett vackert inslag när hon i ett nummer mot slutet lade ifrån sig mikrofonen, kopplade ur all högtalarförstärkning och lät både sång och musik bara ljuda rent akustiskt.

Jag jublade på nytt över den oerhörda skickligheten hos medmusikerna, vilka hon med rätta ger stort utrymme. Hennes sångröst är inte direkt vacker men mycket effektiv i sin hårda och nästan helt vibratofria klang. Hon vet att utnyttja den väl för de dramatiska skiftena mellan viskningar och rop, och allra bäst kommer den till sin rätt i kraftfulla kulminationer. Fadosång är ju i stor utsträckning sång som exklamation, inte sällan lamentation. Och vad gäller texterna önskade jag att jag hade hört till den ganska stora andel av publiken som behärskar portugisiska och därmed kunnat följa med i sångtexterna, varav flera var av en av den europeiska 1900-talspoesins största poeter, Fernando Pessoa.

Skönt att cykla hem med den portugisiska gitarrens säregna klang kvardröjande inom sig. Och givetvis Marizas egen favorit bland de traditionella fadosångerna: fado primavera (som finns här)