Pirandellos noveller

En dag av regn och blåst på Sicilien kan man med fördel fördjupa sig i de böcker man tagit med sig i händelse av just regn och blåst. Sicilien har märkvärdigt många stora författare i sin moderna historia och jag stoppade ned både Lampedusa och Quasimodo i bagaget och kom i sista stund också på att en samling ännu olästa noveller av Luigi Pirandello (1867-1936) stod och väntade i mina hyllor.

Pirandello fick Nobelpriset 1934 och Quasimodo fick det 1959. Och dessa båda är inte de enda som skapat Siciliens litterära ryktbarhet. Giovanni Verga, Leonardo Sciascia och Gesualdo Bufalino är andra kända namn, och bland de nu levande kan den mycket populäre upphovsmannen till den från tv kände kommissarien Montalbano också nämnas, det vill säga Andrea Camilleri.


Så när den vidsträckta badstranden ett par stormiga dagar övergavs av badgästerna och övertogs av sjöfåglarna började jag med Pirandello, vars berömmelse som bekant främst vilar på de dramatiska verken. Sex roller söker en författare, hans mest spelade verk, har förresten i dagarna premiär på Stockholms Stadsteater i Alexander Mörk-Eidems regi. Man borde försöka hitta ett tillfälle att se detta klassiska teaterstycke som så modernt skildrar människans mångfasetterade identitet.

Men nu var det novellerna. I det urval som Per-Erik Wahlund gjorde tillsammans med översättaren Karin de Laval i klassikerserien Levande litteratur (Natur och Kultur, 1963) visar Pirandello ett mästerligt handlag även med denna genre. Ett bättre sätt att lära känna sicilianska miljöer för ungefär hundra år sedan - oftast sedda från det lägsta och grymmaste av perspektiv - är svårt att tänka sig. Folktro, hedersbegrepp, katolsk moral och existentiella hot är inslag i de mänskliga möten som författaren återger med psykologiskt skarpsinne, humor och drastisk karakteristik. Trånga andliga och materiella livsvillkor framtvingar oväntade händelser, ofta i skuggan av dödlig fara.

Man kan i samtliga noveller ana spänningen mellan upplevelsen av dessa hårt villkorade livsmönster i Pirandellos egen sicilianska verklighet och den människosyn som han under inflytande av samtida franska filosofiska och psykologiska teorier kommer att omfatta, där tonvikten ligger på det undanglidande, föränderliga och flyktiga i mänskligt själsliv. I sitt efterord lämnar Karin de Laval en biografisk uppgift som ytterligare förklarar en del av bakgrunden till Pirandellos psykologiska intresse: "Pirandellos hustru led av svår sinnessjukdom, men under många år vägrade Pirandello att låta henne tas in på ett mentalsjukhus; han vårdade henne själv i hemmet."

En av novellerna heter Diplomet och handlar om en inte alldeles vanlig domare med sömnbesvär och dennes möte med en likaledes något udda figur, en man som blir betraktad som onda ögat, en jettatore, och som till sist blir stämd inför domstol för detta. Pirandello tecknar bilden av domaren bland annat på följande sätt: "Med ena axeln högre än den andra gick han omkring på snedden, alldeles som hundarna. Men moraliskt kunde ingen gå så rakt som han. Det sade alla."

När domaren inser att den anklagade inte kan fällas juridiskt och därför vill skona den anklagade från det rättegångsspektakel som väntar, visar sig den anklagade inte intresserad av den sortens omtänksamma välvilja. Tvärtom har han odlat ett tovigt skägg, klätt sig i en "blank och råttgrå kostym som hängde löst och sladdrigt omkring honom" och försett målsägarnas försvarsadvokater med argument för att han faktiskt besitter de krafter som han anklagas för. Det blir en kollision mellan två udda men sinsemellan olika existenser i helt skilda roller, en konflikt mellan rationalitet och välvilja å ena sidan och krass överlevnadsinstinkt å den andra. Det dröjer innan det till sist går upp för den diplomerade domaren att även denne utstötte man är ute efter ett formellt erkännande av den roll han tilldelats och som utgör hans enda möjliga levebröd. Han inser att det handlar om rolltagandets fullbordan i form av ett domstolsutslag, en slags diplomering.

Foto: EJ. Cefalu