Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle -
och plötsligt är det afton.
Det skriver Salvatore Quasimodo, siciliansk poet och Nobelpristagare, i sin kanske mest kända dikt. Och vad skulle jag - eller du - kunna invända?
Det finns en ofrånkomlig ensamhet som aldrig blir tydligare än när det går upp för en att de där spåren av liv sitter i ens egen kropp.
Dikten är översatt av Arne Lundgren.
Bilden: Porträtt av Salvatore Quasimodo av Renato Birolli
2 kommentarer:
Fantastisk dikt i sin enkelhet.
Javisst är den!
Enkelheten är en stor och svår konst.
Skicka en kommentar