Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 11 april 2014

Ljudomedvetenheten


Rubrikens sammansatta ord ter sig en smula egendomligt, nästan svårläst, och jag vet inte om jag sett ordet förr. Kanske är det symtomatiskt för vad jag vill säga.

Jag blir mer och mer bekymrad över allmän ignorans och omedvetenhet om störande ljud och ljudkällor i vår närmiljö. De flesta människor, särskilt stadsbor, vänjer sig förvisso vid trafikbuller om det inte är alltför påträngande. Det förvandlas med tiden till ett konstant bakgrundsbrus med ojämnt fördelade tyngre inslag. Den som har ett sommarställe i närheten av en flygplats brukar bli medveten på ett helt annat sätt, på grund av kontrasten mellan landsbygdens relativa tystnad och ett plötsligt uppdykande oljud från himlen. Men även stadens trafikbuller påverkar, och flertalet av oss brukar överväga åtgärder, till exempel treglasfönster, om vi bor intill en genomfartsled.

Det finns emellertid även buller i inomhusmiljöer som kan vara än värre, som trots att det gör tillvaron besvärlig eller åtminstone otrivsam vi bara oreflekterat eller uppgivet tycks acceptera.

Jag lider med de expediter som tvingas leva i en påtvingad muzakmiljö. Själv flyr jag så fort jag kan från shopar som tror att jag vill höra popmusik när jag ska prova ett par jeans. Och jag har tidigare pekat på de oprofessionella dokumentärfilmskapare som tror att jag när jag sätter mig i tevefåtöljen vill ha en musikkuliss rullande bakom intervjuer och naturscenerier, trots att det som regel enbart är till förfång för koncentration och hörbarhet. Jag syftar givetvis inte på ett allkonstnärligt och medvetet bruk av musik i filmsammanhang, utan om eftergifter mot eländiga schabloner som vittnar om bristande tillit till form och innehåll.

Jag misstänker att pålagt ljud oftast handlar om svårigheter att tolerera tystnad, som vore den en pinsamhet i vad som betraktas som ett naturligen aldrig upphörande flöde av rörelser och ljud. En pinsamhet ungefär som när en dialog avstannar och kontrahenterna av någon anledning stirrar ner i tallriken i stället för att söka den andres ansikte och registrera vad som pågår.

Det för mig osökt in på krogen. Inte bara maten, utan miljön och servicen, brukar bedömas och betygsättas. Ibland ser jag att man tagit hänsyn till om gästerna kan prata med varandra också, men alltför sällan. Det är i mina öron en skitkrog som inte beaktar ljudnivån i lokalen, oavsett om munnen säger att allt är gott och väl. Den restauratör som dessutom skruvar upp högtalarmusiken under kvällens lopp så att gästerna måste skrika i varandras öron för att höras borde byta yrke, alternativt ges en lektion i auditivt välbefinnande. Vilken underbar måltidsupplevelse väntar inte den som kommer in i en restaurang där de enda ljuden härrör från klingande bestick mot tallrikar, småprat i hörnen och ett vänligt bemötande av kypare som kan tilltala en i lugn samtalston.

Men även de påkallande och påträngande småljuden är ett alltmer störande inslag i offentliga miljöer. Ni vet säkert vad jag tänker på. För min del har det gått så långt att jag numera bekänner mig som hatare av mobiltelefoner, trots att jag själv är ägare till en sådan. Ett samtal mellan vänner på ett tåg är likställt med ett sådant på en tyst restaurang; det är lätt att koppla bort ifrån om man själv är upptagen med sitt eget. En telefonsignal till en idiot som tror sig sitta i ett enskilt samtal hemma eller på jobbet är en helt annan sak.

Det som framför allt gjort mig till mobilhatare är den hos alltför många bristande självkontrollen som gång på gång stör mina konsertbesök. Det hjälper tydligen inte med påminnelser innan konserten börjar, vilket regelbundet sker så gott som överallt. Senast igår kväll i Berwaldhallen inträffade en händelse som nog hade gjort mig till mördare om jag suttit granne med förövaren. I varje fall om blickar kunde döda...

Det var precis i ett av det känsligaste partierna, alldeles i slutet av sista satsen av Mahlers sjätte symfoni, som ju i övrigt i långa stycken kan dränka åtskilliga telefonsignaler. Orkestern är nedtonad till pianissimo innan det sista stora och kraftfulla ackordet kommer som ett häftigt slag. Daniel Harding håller inne med det ackordet, och givetvis händer det just då! En ringsignal - två gånger. Harding behåller fattningen och slår in ackordet, och sedan är den skakande musiken från orkestern över, men inte telefonen... Den tystnad som då inträder, medan dirigenten låter sina händer sakta sjunka och innan applåderna släpps lösa, och som är till för att publiken ska få hämta andan och ta till sig den kulmination man just upplevt - den tystnaden punkteras av ännu en signal.

Publiken fick sin upplevelse kraftigt störd av att en konsertbesökare inte åtlytt uppmaningen att stänga av sin telefon. Hade det varit i början av en sats, kunde man kanske avbrutit och tagit om satsen, som en markering och för att få uppleva det störda avsnittet ostört. Men det var omöjligt i detta fall.

Finge jag råda skulle denne förövare dömas till misskötsel av mobiltelefon till sex månaders avstängning från konserter och åtminstone en natts sömnlöshet, alternativt mardrömmar om vanära.

5 kommentarer:

Lennart Erling sa...

Instämmer till fullo!

Lennart Erling sa...

Och tänker att "Instämmer till fullo" är lika antikverat som "samtalston"...

Einar J sa...

Ja, men det är ju ändå precis rätta ordvalet! :)

Thomas Nydahl sa...

Tack Einar, en befriande text! Det som fick mig och familjen att lämna Malmö för 30 år sedan var just ljudsmutsen. Det som på den tiden plågade mig/oss mest var de mullrande basgångarna från stereoanläggningarna (ett ljud som knappast minskat med åren). Själv äger jag ingen mobil, jag har förvandlat hat till förakt i relation till dem. Tystnaden är ett tillstånd som numera betraktas som en lyxartikel.

Det du skriver sist från konsertmiljön är så uppseendeväckande att det är svårt att tro. Men jag tror dig - människans låghet i detta avseende känner inga gränser.

Einar J sa...

Tack för kommentaren, Thomas!
Jag ser också i dagens DN att recensenten sett sig föranlåten att ägna en god del av spaltutrymmet åt denna förskräckliga incident. Och så förödande var den, att den borde föranleda brottsrubriker på kulturens förstasidor.