Det är faktiskt inte så ofta som man kanske tror som man får höra en symfoni av Mozart i en konsertsal. Operatonsättaren Mozart däremot är ständigt aktuell i musikscenernas programsättning, och pianokonserterna är också rätt ofta förekommande. Följaktligen har en relativt flitig konsertbesökare som jag under senare tid hunnit se flera operor av denna musikens gigant, medan jag i fredags för första gången på väldigt länge på nytt kunde inspireras av den renodlat symfoniska sidan av hans geni.
Mozarts tre sista symfonier - nr 39, 40 och 41 ("Jupiter") - spelades av Radiosymfonikerna under chefdirigenten Daniel Harding. Dessa verk ingår i de sista årens mogna skapande, tillsammans med de stora operorna, klarinettkonserten och mycket annat. Programbladet påminde om att de skrevs i ett svep under sex veckors tid, och att mycket talar för att det finns en poäng i att spela dem tillsammans. Vilket man alltså gjorde denna kväll.
Sex veckors arbete! Ibland önskar man att det funnes mer information tillgänglig om detta enastående snilles musikverkstad.
Den första av de tre är den minst kända, den tredje kanske mest känd genom sin beteckning "Jupiter" och den sista satsens konstfulla anknytning till barocken. Den första satsen i den andra i g-moll känner alla igen efter att ha mött en mängd utslätade muzakversioner i hissen och andra halvoffentliga miljöer. Det kan tyckas oförargligt, kanske till och med som en möjlighet för den stora massan att komma i kontakt med musiken. Men särskilt i Mozart fall är det faktiskt rent förödande att reducera en musik som denna till en trallvänlig melodi.
Det man slås av vid koncentrerat lyssnande är just att orkestrala nyanser och harmoniska och dynamiska subtiliteter utgör en så betydelsefull del av musikens storhet. För det första blir man snabbt varse att orkestern till överväldigande del består av stråkinstrument, som från bas till vässad diskant bidrar till det dova mullret och det silvriga ljus som bryter fram i de yrande vindarna. För det andra lägger man märke till att blåsarna är förhållandevis få men därför inte mindre betydelsefulla.
Mozartmusik är i hög grad ett musikaliskt finlir där instrumenteringen tillsammans med accenter, dynamiska kontraster och små förskjutningar skapar det mozartska välbehag som samtidigt pejlar känslomässiga djup. Särskilt träblåset gör ofta kammarmusikaliska inbrytningar av delikat natur.
En annan sak som återigen slog mig är att hans snabba tempi bör hållas mycket lätta och friska. De ska finnas, de där växlingarna mellan snabba fågelvingar i soldis och häftiga tordön mot rullande åskmoln, det senare särskilt markant i Jupiter-symfonin. Menuetterna ska som alltid hos Mozart skänka idyllen ett drag av bedräglig rokoko, andantets lugna andning och stundom ljuva vemod fyllas av dunkla underströmmar. Ursäkta den klantiga beskrivningen, men det här är materia som egentligen inte går att i ord göra rättvisa. Jag tyckte dock att Daniel Harding gav ett fint prov på förståelsen av den här musikens rikedom.
När Mozart avslutar sin symfoniska verksamhet i och med den sista satsen i Jupiter-symfonin med leende blinkningar mot Händel och Bach och en enorm energiutveckling, har han visat prov på en kreativitet som kröner och vidgar gränserna för det vi med en musikhistorisk term kallar wienklassicismen.
Jag tackar Harding och Radiosymfonikerna för att ha inspirerat mig till ännu en period av intensiv lyssning till Mozarts musik. Det finns ju andra än dessa tre sista symfonier som också är remarkabla bidrag till symfonilitteraturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar