Dagarna blir något ljusare, det går så sakteliga mot vår. Snön är grovkornig och töande, förutom i plogvallarna fortfarande vit, vit och hundpissfläckad. All denna vithet gör ljuset mycket starkt, trots att solen ännu inte når någon höjd att tala om innan den börjar dala. Jag bländas och ögonen tåras. Igår tog jag för första gången i år på mig solglasögonen på förmiddagspromenaden.
Mot aftonen strax innan lyktorna tänds är det snarare himlen än marken som gör intryck. Skymningen blånar så länge snön ligger kvar. Den vattrade skyn i rosa och violett vore knappast möjlig i en landskapsmålning, men den finns. Längst bort i den skymda horisonten brinner solnedgången, vilket bara kan anas i glipan mellan de lägsta huskropparna.
Nog är vintern på våra breddgrader en märklig årstid. Bortsett från några timmars dagsljus tycks allt vila i mörker, is och frusenhet, enbart avvaktande en annan och barmhärtigare tid. En tid då man kan slå sig ned i gröngräset eller på en parkbänk i ljusa, lätta kläder. Kvällar då man i Börjegatans riktning ännu vid niotiden kan se solen sjunka med sin värmande strålkraft.
Foto: EJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar