Bredden är stor; det är allt från dansbands-vokalister till operasångare som går samman med några kolleger och kallar allmänheten till årets O helga natt. Om jag ser mig bakåt i tiden är nog det märkligaste som hänt att så många som annars vanligtvis inte sjunger andliga sånger och psalmer numera gör det.
Skillnaden mellan kyrkligt och världsligt är inte längre så uttalad, och till det har säkert julsångerna bidragit. Trots långt gången sekularisering är det knappast möjligt att bjuda in till en julkonsert med bara "Jingle bells", "White Christmas" och "Ser du stjärnan i det blå" på repertoaren. Trots Kalle Ankas jul på tv - förmodligen den märkligaste form av julfirande som en nation skapat i modern tid - har ett antal gamla julottesånger överlevt i svenskens allra som mest nostalgiska hörn av medvetandet.
Malena Ernman har i år tagit med sig Lasse Berghagen, vilket givetvis borgar för folklighet och glatt skämtlynne mer än högtidlighet och andakt. Inget att gnöla över, det är som sagt underhållning det är fråga om och publiken kommer för att bli road och känna lite julstämning. Med ett eller annat allvarsord lämpligen instucket.
"I decembertid" heter showen och jag såg den i Berwaldhallen. Med Berghagens hjälp blev det utflykter till både höst och sommar, även om naturligtvis merparten gick i ton med julgranen på scenen och en uppsluppen luciasketch. Både Ernman och Berghagen är erfarna scenrävar och kan det där med att skapa publikkontakt med mellansnack som verkar, och som nog delvis också är, improviserat.
Sången och musiken då? Malena Ernman är ju en i grunden operaskolad röstekvilibrist som i det här sammanhanget inte lät det märkas särskilt mycket förrän i slutnumrets parodiska potpurri på Kalle Ankas jul. Hon sjöng nästan uteslutande med en sorts halvröst, vilket kan ses som en klok anpassning till visgenren men gör att man samtidigt saknar en del av den fylliga klangen. Till och med i "O helga natt" ("Folk fall nu neder...") valde hon att - effektfullt - sjunga nedtonat, vädjande i stället för i det forte man är van vid. Folkvisan "Allt under himmelens fäste" var i mina öron hennes finaste insats denna afton.
Herr Berghagen överraskade med en åtminstone för mig helt okänd visa som måste vara en av hans absolut bästa. "Pinocchio" heter den och den gick i en fin viston med tycke av Thorstein Bergman.
Det ska slutligen sägas att hela denna julshow har väldigt mycket att tacka för ett lag av mycket skickliga instrumentalister. Såväl solisterna - gitarristen Mats Bergström och blåsaren Jan Bengtsson - som Svenska stråkensemblen bidrar avsevärt till den höga musikaliska nivån. Vilken i sin tur grundlagts av ett antal helt lysande arrangemang av i första hand Erik Arvinder och Mats Bergström.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar