Den här dagen blir en dag för djupdykning i minnenas album, ner i ett 70-tal som jag inte i alla stycken minns som poetiskt och musikaliskt så särskilt entusiasmerande. Fast med lysande undantag.
Ett sådant undantag var Alf Hambe, som radion nu meddelar gått bort, 91 år gammal. En vispoet av sällsynt slag, en av de allra största på vårt svenska språk. Han och Olle Adolphson stod i en klass för sig, det är och förblir min oförytterliga mening.
Då på 70-talet hade jag i min växande skivsamling (jo, den finns kvar på vinden) även en packe LP med visor, och bland dem var Hambes de mest spelade. Han lyckades göra något nytt och eget av den klassiska trubadurpoesin, kunde skapa nya världar mellan dröm och verklighet med gröna grevar, markisinnor, Näcken, Odyssevs och alla vi människor i människodalen vid Molom. Det sägs att egentligen det mesta utspelades i hans hemtrakter i Steninge i Halland.
Han lekte så förunderligt lätt och fritt med orden och satte dessutom de rätta tonerna till de allittererande nyorden som man aldrig hört och inte finner i ordboken men som man omedelbart begrep ändå. "I långa lopp och längslar min kropp i molom går". "Vingelben i vankeldalen kringelvägar går".
Ja jag har via Spotify återvänt till denne visornas mästare och gläds på nytt åt det omfattande och kvalitativt högtstående verk han åstadkom. Lyssna bara till "Undars dotter" - vilken fantastiskt stor liten visa!
Nu glider gladan slint i snögan snår
I långa lopp och längslar min kropp i molom går
Ty slokar sol på nattosamma näs
Stjärnor i skelom
Dudom, delom
Vind går i felom
Spelom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar