Neapel till fots

En av dagarna i Neapel gick jag drygt 18.000 steg, ett personligt rekord enligt mätaren i min mobil. Jag bodde på Hotel Rex i S. Lucia som, förutom att vara art noveau till det yttre och trivsamt anstruket av art deco i det inre, är väl placerat med gångavstånd till såväl San Carlo som Molo Beverello och båtarna ut till öarna.

Därifrån gick jag upp till Piazza Plebescito och slank in på Kungliga slottets inre borggård och angränsande park, där "Läkare utan gränser" mötte mig med en skärmutställning med starka bilder i svartvitt från 50 år av insatser i katastrofområden världen runt. Jag blev påmind om vad jag under alla dessa år varit med om, fastän på betryggande avstånd, intill dags dato och de pågående krigsförbrytelserna i Ukraina i mer omedelbart hotande närhet. 

Jag upptäckte att slottsplatsen liknade en oas i det brusande storstadslarmet kring den nyklassicistiska byggnaden med dess vackra valv och borggårdar, parkens uråldriga träd och utsikten mot Castel Nuovo.

Jag fortsatte sedan förbi Operan upp på den alltid folkrika Via Toledo och följde den ända till Piazza Dante, där jag vek högerut in bland de gamla gränderna med boklådor och små udda butiker och näringsställen. Det var 17 grader i luften och soligt, men här inne ganska svalt med åtminstone hälften av den knaggliga gatan i skugga. 

Jag gick utan brådska, strövande och kortare i steget än förr. Det är så man kan få syn på saker och ting, ibland också figurer ur commedia del´arte, kanhända även en och annan livs levande. Pulcinella - pratglad, kvicktänkt, låtsat enfaldig - ler godmodigt som den narr han är; han är ju hemma här. 

Väggarna är på många håll fyllda av graffiti, klotter i lager på lager med illusorisk djupverkan som resultat. Och jag som avskyr idiotiskt klottrande, framför allt fåniga tags, blev fascinerad av virrvarret av bilder och budskap, där den enskilda signaturens aggressiva självhävdelse försvinner i den brokiga helheten och alla dessa övriga, betydligt intressantare detaljer. Vem kan till exempel den där flickan med det långa utslagna håret vara, hon som ser så bekant ut?

Den antikvariska litteraturen på borden lockar nästan enbart med klassiker, men där ligger också påpassligt en gammal italiensk avhandling om ryssarna och, minsann, inbäddad bland de skönlitterära mästerverken av Conrad, Orwell och Mauriac också en Läckberg. Jag ler i mjugg och undrar vad den gode bokhandlaren vill säga. Kanske bara helt stillsamt påpeka att här ligger trots allt massmarknadens produkter ohjälpligt i lä?

Längre bort längs Via dei Tribunali närmar jag mig tvärgatan med den traditionella tillverkningen av presepi, de berömda julkrubborna. Jag lämnar dem därhän och blir i stället stående en stund framför en stor liten gubbe. Han står där som en solitär utmed en vägg och karikerar någon för mig okänd figur som dock knappast hör hemma i någon julkrubba.

 

Vissa handlare visar upp en mångfald av både gammalt och nytt som gör att man måste stanna till och undra vilka av alla dessa udda föremål som vore roligare än vanliga souvenirer att medföra. Själv har jag sen länge slutat köpa souvenirer, inte ens noter av någon av pianots mindre kända mästare från trakten är jag längre på jakt efter. Foton och det episodiska minnets förvar duger och får räcka.

Att man i pizzans hemort i världen möts av ett anslag med garantier om den äkta varan är inget att förvånas över. Ändå finns det även i Neapel de som kompletterar den stolta traditionen med nya idéer. Men nog undrar jag vem som vill byta en äkta Margherita mot en friterad (!) pizza. Hellre då en spaghetti alle vongole på en enkel restaurang, med acqua frizzante i vacker blå flaska och det goda brödet med knaprig skorpa levererat i en papperspåse.  

Jag nådde så småningom målet - jo, jag hade ju ett mål för mitt strövtåg också, nämligen kapellet Pio Monte della Misericordia, där som Caravaggios "De sju barmhärtighetsverken" hänger.

Foto: EJ. (Obs! Bilderna är klickbara!)