Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 10 juni 2018

Den stammande soldaten och dårens tal



Det finns naturligtvis många bortglömda tonsättare som av olika skäl är värda ny uppmärksamhet. Jag presenterade några av dem för några år sedan här på bloggen. En vars namn jag länge känt till men fram till nu inte vetat något om är Geoffrey O´Hara. Jag ska strax komma till skälen för mitt intresse för honom.

Denne amerikanske autodidakt och mångsysslare i sång och musik var av kanadensiskt ursprung, född i Chatham-Kent, Ontario 1882 och död i Saint Petersburg, Florida 1967. Redan vid tolv års ålder uppträdde han som organist i sin anglikanska hemförsamling. Hans gärning kom att bli lika skiftande som omfattande; han var sångare, musiker, kompositör, armémusikledare, etnomusikolog (fonografiska inspelningar av navajoindiansk sång och musik), pedagog, flitig föreläsare, förkämpe för tonsättarnas rättigheter, med mera. 

Hans komponerande var brett och innefattade allt från enkel schlager och vaudeville till hymner, romanser och operetter. Redan 1913 hade han framgång med en sång som ingen mindre än Enrico Caruso sjöng in på skiva: "Your eyes have told me what I did not know" (hör här).

Sin stora succé gjorde han emellertid med en slagdänga med den egendomliga titeln "K-K-K-Katy". Det är en soldatvisa om den stammande Jimmys kärlek till den blonda Katy som framför allt under det första världskriget blev omåttligt populär. Refrängen går så här:

K-K-K-Katy, beautiful Katy,
You´re the only g-g-g-girl that I adore,
When the m-m-m-moon shines
Over the cowshed,
I´ll be waiting at the k-k-k-kitchen door,

Den här smått fåniga visan må ha varit en stor kommersiell framgång, men nog är det beklagligt att det är den han kanske allra mest förknippas med. Att den inte bara nådde den nordamerikanska publiken visar bland annat det faktum att den ingick i Maurice Chevaliers repertoar (hör här).

Bland de hundratals sånger O´Hara komponerade finns också ett inte ringa antal "sacred songs". Ett par av dem ingår i mitt musikaliska bagage från barndomen och är alltså anledningen till dessa rader.   

Den ena,"I walked today where Jesus walked", bör vara hans största hit på det andliga området, åtminstone att döma av de många inspelningar som finns upplagda på till exempel Youtube. Det är en sång i klassisk stil, låt oss säga i stil med "O helga natt", som lanserades i Sverige på femtiotalet av Einar Ekberg. (Ja, ni som följt mig vet att jag ständigt återkommer till denne furste bland kyrkosångare). 

Det är en sång för den kristna påsken, med en text som erbjuder en identifikation med Jesu vandring på jorden och dess kulmen på Golgata. Ekberg gjorde två inspelningar av den, en på original-språket och en på svenska. Intressant är att han i den engelska versionen valde ett långsammare tempo, vilket ytterligare understryker innerligheten i de lugna avsnitten. I stegringarna mot slutet - då frasen "när han gick upp till Golgata" tre gånger upprepas - testas sångaren på sin dynamik och frasering, just det som Ekberg med sin fylliga timbre och sin eminenta känsla för nerv behärskade till fulländning (hör här). Hur platt låter inte de flesta andra sångare i jämförelse med de nyanser, de skiftningar i klang och volym, som han gav lyft åt texten med.

Jag lyssnar på nytt och minns. Vilken lycka erfor jag inte redan som barn när jag om och om igen spelade dessa EP-skivor som så starkt vittnade om allt det outsägliga en gudabenådad sångröst kunde förmedla! Åh vad den gossen som var jag drömde om att kunna sjunga som han! Och inte kunde gossen fatta varför kompisen inte delade hans entusiasm utan bara lyssnade, förvånat och snällt, utan vidare kommentar. Först långt senare i mogen ålder började han själv förstå vilken avgörande betydelse denna sångkonst haft för hans livslånga musikintresse.

Den andra sången av O´Hara jag tänker på var också den ett av Einar Ekbergs stora sångnummer. "Dårens tal" heter den. Jag har nämnt om den förut och hur den bland en del av hans mer bigotta trosfränder möttes med misstänksamhet på grund av det dramatiska, för att inte säga, operamässiga framförande som Ekberg gav den (hör här - och skruva gärna upp volymen!). Att hånfullt avfärda ateisten som en dåre med ett eftertryckligt "höh!" blev lite väl mycket av teater för somliga. Själv gjorde mig just denna dramatik begeistrad, alldeles oavsett textens innehåll, vilket väl kan sägas bekräfta de bigottas misstanke att sångkonsten tog över, kom i förgrunden.

I själva verket är texten en utbrodering av den första raden i den fjortonde psalmen i Psaltaren: "Dårarna säger i sitt hjärta ´Det finns ingen Gud´" Psaltarpsalmens Herre är inte nådig i sin klagan över människornas avfall, ogärningar och oförstånd. Sångtexten däremot är mer didaktiskt överbevisande om hur fel dåren har. Se bara Skaparens verk! Se våren, "då vad syntes dött får liv igen"! Och Ekberg fann förstås i denna ganska krävande tonsättning ett givet utrymme för sin dramatiska begåvning, för hela sitt register.

Jag har aldrig hört någon annan sjunga "Dårens tal"; inte heller på nätet återfinns den annat än som nothäfte i enstaka exemplar. Med andra ord har den inte överlevt på samma sätt som "Jag gick idag där Jesus gått", vilken fortfarande flitigt framförs av både solister och i körsättning.

En annan av O´Haras sånger av en liknande deklamatorisk karaktär fann jag under mina efterforskningar på nätet, nämligen "There is no death", texten författad av en officer till minne av stupade i spansk-amerikanska kriget. När jag hör den amerikanske operasångaren John Charles Thomas sjunga den (här), också han baryton, kan jag lätt föreställa mig den i Ekbergs tappning. 

Apropå dessa texter måste jag dock medge att jag har svårare för dödsförnekelse än gudsförnekelse. Jag minns sorgen när meddelandet kom att Ekberg dött, endast 56 år gammal. Det var ju allmänt bekant att han led av cancer, men trosfrändernas alla brinnande böner om ett mirakel förblev obesvarade. Döden finns, förlusterna är verkliga. Jag var fjorton år och satte mig vid pianot och försökte tömma mig på vreden i osorterade improvisationer.   

Geoffrey O´Hara kommer aldrig att räknas till tonkonstens stora, men genom två andliga sånger har han likväl erövrat en aktad plats i mitt musikmedvetande. Vems förtjänsten är behöver jag inte ytterligare understryka.

Inga kommentarer: