"Motståndets melankoli" måste vara den märkligaste roman jag läst, åtminstone sedan jag kom att läsa Kafka första gången. Författaren, vars namn till en början syns lika svårt att stava som innehållet mellan pärmarna verkar svårforcerat, är ungrare och kanske mest bekant genom de filmer som hans landsman Béla Tarr skapat med hans romaner som underlag, senast den mycket sevärda "Turinhästen". Författaren heter László Krasznahorkai, och jag tror att man gör klokt i att lägga namnet på minnet inför kommande Nobelprisspekulationer.
Vad den här boken i allt handlar om är inte så lätt att återge. Det låter måttligt intressant om man säger att författaren beskriver ett nätverk av några var och en på sitt sätt egenartade figurer i en ungersk provinsstad, ej närmare angiven i tid och rum. Stadsbornas liv och grundläggande trygghet är inte längre vad den varit, det står omedelbart klart. Tillvaron ter sig förändrad, framtiden osäker. Förfallet verkar lika allmänt som svårbegripligt och frågan är om det finns någonting för ansvarskännande medborgare att sätta emot.
Bitande frost utan snö, tåg som inte längre går som de ska, träd som faller till marken, torget som av och till fylls av upprörda folksamlingar och gator som i övrigt ligger öde och tomma. Och så detta gästande cirkussällskap som drar till sig en oroande uppmärksamhet med sin monstruösa attraktion: en uppstoppad jätteval.
Några av figurerna har centrala roller i berättelsen - den småborgerliga fru Pflaum, hennes underlige son Valuska, mest lik en inte alldeles obegåvad byfåne, den högt respekterade vetenskapsmannen herr Eszter, hans exhustru, den aktivistiska och maktlystna fru Eszter, och så den aldrig öppet framträdande Fursten, som utövar ett gåtfullt inflytande i det fördolda.
Det upplevda hotet möts med varierande förhållningssätt. För fru Eszter blir det ett tillfälle att gripa efter makt genom att bilda en kommitté tillsammans med ett kommunalråd, en poliskapten och några andra förtrogna. Den sansade men världsfrånvände Valuska, vars håg står till stjärnhimlen och kosmos mer än det jordiska, städslas av fru Eszter som kommitténs utsände rapportör om händelserna på torget och i den gigantiska cirkusvagnen med kaskeloten.
Först när Valuska tjuvlyssnande bakom en dörr inne i vagnen får höra ett meningsutbyte mellan cirkusdirektören och Fursten, där den senares hotfulla yttranden klargör att direktören är helt i Furstens händer, grips även han av ängslan för vad som håller på att ske. Han får dock inget gehör för sina farhågor hos fru Eszter, eftersom hon och hennes kommitté redan anser sig att ha ordnat saken i vederbörlig ordning. Tillståndsgivningen är redan indragen för cirkusen med dess möjligen trojanska last, och cirkusdirektören dessutom införstådd med detta. Snart nog visar sig dock alla onda aningar befogade. Krossade fönsterrutor, vandalism, soldater, en stridsvagn rullar in...
Herr Eszter tvivlar allt mer på möjligheterna till annat motstånd än att uppgivet barrikadera sig i sin egen lägenhet, där för övrigt Valuska, hans allt i allo, också är inhyst. Vid åhörandet av stämmarens arbete vid pianot har han drabbats av insikten att inte ens den klassiska musiken vilar på annat än ett tempererat system utan naturgiven harmoni, vilket bidrar till att underminera hans världsbild och tron på en för förnuftet åtkomlig helhet av tillvarons alla delar. Som den obotlige analytiker han är kan han dock inte ens under arbetet med att spika brädlappar för fönstren undvika att intellektualisera denna praktik (hammarslagets båge mot spikhuvudet) och de optimala förutsättningarna att inte slå sig på tummen. Jo, här finns verkligen ett rätt stort mått av sofistikerad humor också.
Nog kan jag förstå att stoffet inbjuder till allegorisk tolkning. Men ungefär som med Kafka finns det knappast någon entydig sådan. Den metafysiska anstrykningen leder tankarna till den moderna upplevelsen av vilsenhet inför värdesystemens upplösning, av att allt till synes fast förflyktigas och känslan av en förestående apokalyps. Men det är också rimligt om man utifrån författarens position i de forna öststaterna finner andra, politiska betydelser att avkoda. När de mörka krafterna slipper lösa och militären dyker upp på gatorna är det svårt att inte associera till mycket konkreta händelser, både historiskt och i nutid.
Under alla omständigheter väntar en stimulerande läsupplevelse för den som är beredd att ge upp lite av motståndet mot språklig komplexitet. Krasznahorkais prosa har liknats med flera andra prestigefyllda författares; jag har sett både Thomas Bernhards, W G Sebalds och Michail Bulgakovs namn nämnas. En del av dessa referenser bygger på ytliga likheter; andra på mer innehållsliga. Själv nämnde jag Kafka, och då mest med tanke på den realism med förnimmelse av overklighet som vilar över intrigen. På så vis tycker jag nog att Bulgakov bland övriga nämnda är den mest relevanta valfrändskapen till i varje fall just denna roman av Krasznahorkai.
Till sist. Vad jag förstår finns det för närvarande åtminstone tre stora ungerska författarskap som ännu inte fått Nobelpriset: Péter Eszterházy, Péter Nádas och Lászlò Krasznahorkai. De båda förstnämnda har jag ännu inte läst, men om deras böcker håller samma klass som den jag nu läst av den senare har Svenska Akademin ingen lätt uppgift när den ska välja en av dem.
Foto: (överst) Lászlo Krasznahorkai (lån från nätet).
1 kommentar:
Jag har redigerat den ursprungliga texten något. Tänkte att jag inte tillräckligt angav den mörka händelseutveckling som besannar upplevelsen av hot och förestående omvälvning. Och som också motiverar en tolkning av berättelsen som en skildring av ockupation och förtryck, och ytterst frågan om makt och rätt.
Skicka en kommentar