Funderar över den vackra titeln. Den inre rymden - det sena varats oumbärliga källa, även när det vänder sig utåt. Ibland förefaller det som att minnen och minnesbearbetning är vad den mesta (och bästa?) litteraturen handlar om. Särskilt när författaren kommer upp i åren och har ett liv bakom sig som är så mycket långsiktigare än det som ligger framför. Eller är det bara så att det är den litteraturen som jag dras till, väljer.
Espmark låter många röster komma till tals, både egna och andras. Röster från den han var - barnet, den unge och den som blev någon i karriären, någon i litteratur, skrivande, akademier, vänskaper, relationer. Livshändelser på gott och ont, smärtor blandade med stilla lycka. Likadant med rösterna från de andra i avlägsen släkt och tillägnade släktskaper som, längesedan döda eller ännu levande, antika eller moderna, berört och fortfarande berör med sin närvaro. Stilsäkert som de bildhuggare han själv hyllar mejslar han fram deras öden.
De svindlande ögonblicken som kunde avgjort allt till något annat. Eller till och med kunde stoppat och avbrutit allt, som när dottern sätter i halsen och han ser - ser nu i backspegeln - hur hennes kommande liv, det liv som ska bli hennes, sugs bort "med ett sörplande ljud som när vattnet försvinner i badkarsventilen". Hur han lyckas rädda henne och hur "historien vänder förvånad tillbaka". Diktens slutrader: "Nu är det ditt väntande liv/som darrar i ögonlocken".
Jag har tidigare hävdat att Espmark är en av våra mest angelägna poeter och vidhåller det. Jag tycker mycket om dessa dikter, deras rikedom och rymdskapande vishet både i avklarnade kommentarer till stora politiska händelser och i existentiella reflektioner vid havet.
Dagstidningarna skriver om de tjugofem åren sedan Berlinmurens fall. En av Espmarks dikter går tillbaka till den så kallade Pragvåren och inleds: "Nej, muren har inte fallit ännu/och våren i Prag bär handfängsel". Jag citerar här den senare delen av dikten till ackompanjemang av Beethovenmusiken ur femtonde stråkkvartetten, op 132, i a-moll, dess sista sats "Alla marcia, assai vivace":
Här är ett ansikte förräderi
och varje skrift ett försök till statskupp.
Jag sitter förvirrad mitt i musiken.
Av ett förbiseende på högsta ort
har man tillåtit denna vårkonsert.
Musik är notoriskt opålitlig
och en patrull med uppgift att vakta lugnet
har just kört fast i en gränslös notskrift.
PS. Om Berlinmurens fall skrev jag (här) för fem år sedan vid tjugoårsjubileet.
Se även Lars Gustafssons blogg, med hans översättning av en nyskriven sång av Wolf Biermann (här).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar