Inte bara Göteborgsfilharmonikerna (Sveriges främsta symfoniorkester, sägs det) utan även Göteborgsoperan låter ofta tala om sig. Recensionerna är många gånger översvallande positiva. Mer än en gång de senaste åren har jag velat sätta mig på tåget västerut utan att det blivit av.
Nå, det var nu inte första gången jag besökte Göteborgsoperan i söndagskväll, men ändå med en känsla av att det var på tiden. Mozarts "Figaros bröllop" gavs för näst sista gången.
Det har slumpat sig så att det är den tredje Mozart-operan jag ser den här hösten. Det gör inget. Jag vet att jag inte kan få nog, att Mozart i synnerhet i sina stora operor alltid gör mig upprymd om bara ensemblen och orkestern håller acceptabel nivå och klarar de krävande partituren. Mozarts musik uppfattas ju som lättlyssnad, men den är sannerligen varken lättsjungen eller lättspelad. Redan i de hisnande snabba partierna i ouvertyren brukar man kunna höra om dirigenten har orkestern med sig.
Göteborgarna gjorde det bra. Visserligen brast det i koordinationen mellan sångarna och orkestern på några ställen, men föreställningen höll överlag en mycket god nivå och sceniskt var den helt lysande. Man hade visserligen (som vanligt, höll jag på säga) uppdaterat storyn till modern tid, men utan att göra något konstifikt av det hela. Vad kan man egentligen göra med Beaumarchais´ feodala historia om en adelsmans första tjing på bruden på bröllopsnatten utan att det kolliderar med moderna tänkesätt? Det hjälper knappast enbart med modern kostymering. Inte ens (som här) kan en finurlig scenografi och ett aktivt skådespeleri mer än hjälpligt få publiken att glömma sådana anakronismer. Och sanningen att säga är det i musiken som de tidlösa psykologiska insikterna ligger.
Bland de goda sånginsatserna vill jag särskilt nämna Malin Hartelius, som sjöng fram en tår i min ögonvrå i sina båda arior som grevinnan Almaviva. Vilken röst, och vilken underbar känsla för grevinnans förstämning inför makens notoriska eskapader! Det är detta som är en del av Mozarts geni - att så kunna förena skälmsk och uppsluppen komedi med pejlande av sammansatta känslodjup.
Foto: EJ.
PS. Jag har lyssnat till några inspelningar av Figaros bröllop via utbudet på Spotify. Det finns naturligtvis många lysande inspelningar, både gamla och nya. Själv har jag skaffat mig en favorit i en inspelning från 1987 med Riccardo Muti och Wienfilharmonikerna och ett synnerligen gediget sångarlag. Där återfinns den gudomliga Margaret Price (må sångarvärlden aldrig glömma henne!) i rollen som grevinnan Almaviva. Lyssna till hennes "Porgi amor" respektive "Dove sono" och ni kommer att förstå vad jag menar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar