Nu och då återvänder jag i tankarna till Venedig. Fotona från den senaste resan hjälper mig att smälta en del intryck som ibland också för vidare till läsning och fördjupning. I dessa reseminnen finns inte bara det som rör konst, musik och unika stadsmiljöer; till resandet hör ju också rummen för mat och dryck.
Det italienska köket är och förblir det främsta, det är min bestämda mening. Och jag gillar den tillit som italienarna själva har till sin matkultur. En rätt behöver inte krånglas till bara man har tillgång till de bästa råvarorna och vet hur de bäst behandlas. Med stolthet bär man fram de klassiska rätterna, även en för ögat tämligen intetsägande (men för gommen gudomlig) risotto.
I Venedig dominerar naturligtvis fisk och andra havets frukter. Men jag serverades också en utmärkt hästbiff på ett ställe som valt att gå lite vid sidan om det vanliga på menyn.
Som nordbo lockas man av borden ut mot torget eller på kajkanten mer än de inre rummen. Att slå sig ned vid en av kanalerna i Cannaregio och serveras en trerätters hemlagad lunch till ett mycket överkomligt pris är förstås turistens önskedröm. Som kan förverkligas exempelvis hos Da Marisa.
Om maten får vara huvudsaken är små restauranger på ännu mer undangömda ställen ofta värda att uppsöka. Alle Testiere är en osteria som saknar bord i det fria, helt enkelt av det skälet att den ligger i en smal gränd strax intill Campo Santa Maria Formosa. Ett ganska litet rum med plats för maximalt tjugofyra gäster, få utsmyckningar och rustika möbler, ett draperi för fönstren som skydd mot insyn från gränden, en bardisk med bakomliggande kök, enkel men ordentlig belysning, det vill säga det rätt typiska för en italiensk restaurang där maten står i centrum.
Därinne blir man väl omhändertagen och tilldelas en meny som är helt och hållet havsbaserad. Bakom oss förde man ihop hälften av alla bord som fanns i rummet till ett långbord för gäster som firade någon i släkten. Ändå blev sorlet inte högre än att man kunde höra varandra vid ett bord för två.
In kom en tjockt skuren skiva tonno, givetvis tillagad rare, tillsammans med stora men tunt skurna skivor av funghi porcini, den svamp vi kallar Karl Johan, sakta stekta på låg värme till den mjukhet som tar fram den milda smaken och gör att den nästan smälter i munnen. Grillade grönsaker av bästa kvalitet som contorno. Vitt vin från Alto Adige därtill.
Det är sådana tillfällen i sådana rum som kan stanna i minnet, även utan stöd av kamerabilder som den här ovan.
3 kommentarer:
Vad härligt att dina matupplevelser varit positiva. Förr om åren kunde man äta var som helst i Rom och bli väldigt nöjd, men den här gången har både jag och min man blivit besvikna flera gånger. Medelmåttig mat till hutpriser - och då har vi provat många ställen, inte bara centrala. EN fantastisk restaurang har vi dock hittat, i grannhuset. Personalen där berättar att många restauranger har anslutit sig till grossistfirmor med medelmåttiga råvaror, därav den försämrade kvaliteten.
Det var tråkigt att höra. Men visst - alla restauranger är långt ifrån någonting att skriva hem om. Och så kallade turistfällor kan man råka ut för både här och var, vilket givetvis hänt även mig.
Kanske hade vi tur den här gången, särskilt som Venedig verkligen inte har de allra bästa ryktet vad gäller just sådana fällor. Och en utveckling med anknytning till billigare grossister låter inte bra.
Men jag lade också ned lite extra tid på att finna några ställen som andra rekommenderat. Och vi blev faktiskt inte besvikna en enda gång, denna gång.
Givetvis var det den allra bästa som jag skrev så entusiastiskt om här. Den som jag kände igen som av det slag jag under många år lärt mig att man bör kunna vänta sig i Italien.
Grattis i alla fall till fyndet i grannhuset! :)
PS. Ett par tumregler som jag tycker brukar fungera hyfsat väl (om man saknar all information om ett ställe) är att gå efter lokalens storlek (ju mindre desto bättre) och menyn (ju kortare desto bättre). Vilket samtidigt kan innebära att man måste boka bord till nästa dag... :)
Skicka en kommentar