I det twittrande 2010-talet ska vi väl inte behöva ångra någonting vi gjorde i hastigt mod, av oförstånd, av erotisk eller annan äventyrslystnad eller i berusat tillstånd?
Bikten förutsätter ansvar, skuld, ånger och botgöring. Den offentliga bikten förutsätter ingenting men närs av den naiva förhoppningen att om alla bekräftar varandra som offer behövs inga ångerkänslor längre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Har funderat en hel del över detta du tar upp, nämligen hur dagens offentlighet ständigt tycks frammana denna offerposition, som ett slags pseudorituell gest eller åtbörd. Syndromet borde analyseras närmare ... Känns speciellt aktuellt för mig som finlandssvensk eftersom det just i det sammanhanget är oerhört vanligt med dylika skuld-, överlägsenhets- och underlägsenhetskänslor (i relation till det finska) i den offentliga debatten här i Finland. Men fenomenet är, som du, Einar, visar, allmängiltigt för en viss typ av offentlighet som vi i dag är inneslutna i.
Skam, skuld, trauma, fantasi eller fantasm ingår som jag ser som byggstenar i den här typen av offentlighet. De olika aspekterna blandas på ett sätt som åtminstone för mig ter sig svåröverskådligt. Ändå bör de självfallet hållas i sär analytiskt.
Jo, det finns mycket att säga om detta. Själv har jag alltid varit intresserad av ämnet sedan jag läste den alltför tidigt bortgångne Christopher Lasch´s "The Culture of Narcissism" (1979).
Skicka en kommentar