Även jag har nu bott i Det Gröna Huset, Mario, under en resa till en byhåla djupt inne i den ångande djungeln där allting är grönt, och där nakna vildar doppar sina pilar i curare, moskiter äter upp benen och skyfall förvandlar stigarna till stänkande gyttjepölar. Även jag färdades i sällskap med plundrare och nunnor, sergeanter och lotsar på riskabla floder med papegojskrik i öronen, Mario, när det inte var skatorna som skrattade utanför fönstret eller andra och mycket otäckare skrik från våldförda indiankvinnor tog över den fiktiva värld som i midvinterns faktiska stugvärme, i tystnaden och lugnet, med 28 minusgrader knäppande i furustammarna och den bleka kraftlösa solens korta dagsljus över snötäcket, landade i ett sällsamt besök, Mario, i detta gröna hus, som utanför fiktionen är ljusgult med frost i brädvirket och där man i vardagsrumsfåtöljen kunde betrakta besökarna som ramlade in från sandregnet här i kanten av öknen där huset står, och där barflickorna serverar julmust, nej hellre då rom förstås, och kanske följer med en trappa upp under det att musikanterna under ledning av harpospelaren Anselmo, den olycksalige, spelar en sorglig eller allra helst en glad melodi som de Oövervinneliga, kusinbröderna till den nyss frigivne, dessa rumlare som verkligen inte vill knega utan bara dricka, rulla hatt och förlusta sig med kvinnor, kan sjunga med i. Allt under det att vinterkylan driver fram talgoxar, blåmesar och pilfinkar till fågelbordets julbordsrester och de påpälsade sparkstöttingförsedda infödingarna tar sig till den ensliga konsumbutiken för ett kompletterande inköp av hudar, gummi och hjortkött. Ja, jag ser, Mario, att du hållit ett löfte till Faulkner att förvalta en litterär tradition av högsta karat. Det fägnade min jul storligen och för detta är jag dig mycket tacksam.
Foto: EJ
Även jag har nu bott i Det Gröna Huset, Mario, under en resa till en byhåla djupt inne i den ångande djungeln där allting är grönt, och där nakna vildar doppar sina pilar i curare, moskiter äter upp benen och skyfall förvandlar stigarna till stänkande gyttjepölar. Även jag färdades i sällskap med plundrare och nunnor, sergeanter och lotsar på riskabla floder med papegojskrik i öronen, Mario, när det inte var skatorna som skrattade utanför fönstret eller andra och mycket otäckare skrik från våldförda indiankvinnor tog över den fiktiva värld som i midvinterns faktiska stugvärme, i tystnaden och lugnet, med 28 minusgrader knäppande i furustammarna och den bleka kraftlösa solens korta dagsljus över snötäcket, landade i ett sällsamt besök, Mario, i detta gröna hus, som utanför fiktionen är ljusgult med frost i brädvirket och där man i vardagsrumsfåtöljen kunde betrakta besökarna som ramlade in från sandregnet här i kanten av öknen där huset står, och där barflickorna serverar julmust, nej hellre då rom förstås, och kanske följer med en trappa upp under det att musikanterna under ledning av harpospelaren Anselmo, den olycksalige, spelar en sorglig eller allra helst en glad melodi som de Oövervinneliga, kusinbröderna till den nyss frigivne, dessa rumlare som verkligen inte vill knega utan bara dricka, rulla hatt och förlusta sig med kvinnor, kan sjunga med i. Allt under det att vinterkylan driver fram talgoxar, blåmesar och pilfinkar till fågelbordets julbordsrester och de påpälsade sparkstöttingförsedda infödingarna tar sig till den ensliga konsumbutiken för ett kompletterande inköp av hudar, gummi och hjortkött. Ja, jag ser, Mario, att du hållit ett löfte till Faulkner att förvalta en litterär tradition av högsta karat. Det fägnade min jul storligen och för detta är jag dig mycket tacksam.
Foto: EJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar