En märkvärdig roman av Olga Tokarczuk

Foto: Jacek Kolodziejski

Janina Duszejkos heter en kärring från södra Polen som bor och lever ensligt i gränstrakterna av Tjeckien. Hon är själv en av de så kallade oanvändbara, i mångas ögon en toka. Dock försörjer hon sig hjälpligt på lärarvikariat och genom att ansvara för tillsynen av husen i byn när den vintertid avfolkas. 

Hon är astrolog och sysselsätter sig i övrigt med översättningar av den engelske poeten, konstnären och mystikern William Blake, som hon håller mycket högt. Hennes egensinne visar sig också i att hon namnger personer och företeelser efter eget skön; bilen hon kör kallas Samurajen, en granne Tröger, prästen Prassel och en second hand-butik drivs av Goda Nyheten. Hon saknar således inte humor mitt i all den vedervärdiga verklighet som väcker hennes vrede.

 

Hennes vrede över i synnerhet djurslakten, det oupphörliga mördandet för kött, är monumental. Och hennes övertygelse om naturens (djurens) rättmätiga hämnd på människan tar sig både filosofiska och aktivistiska uttryck. Hennes uppfattningar ter sig ömsom naiva, ömsom djupsinniga, inte sällan komplett bisarra men utifrån hennes egen rannsakande blick på villkoren i tillvaron ändå inte obegripliga. 

Janina är huvudperson i "Styr din plog över de dödas ben", en roman av Olga Tokarczuk (Bonniers 2019; översättning av Jan Henrik Swahn). Det är genom henne vi får ta del av de bestialiska händelserna i den lilla byn Plaskowyz. Användbar eller inte, hon tvekar inte att genom skrivelser till polismyndigheterna försöka sätta dem på spåren vad gäller förövarna av den serie av brutala mord på jägare som på senare tid hittats snarade och ihjälklubbade likt oskäliga djur. Hon ifrågasätter visserligen djurens oskälighet och hävdar att det är rådjur, rävar och vildsvin som nu medvetet slår tillbaka mot dem som har med jakt och slakt att göra. Vilket hon i det senaste fallet finner styrkt av de många spåren av klövar i snön kring den döde; hennes logik är glasklar om än absurd. Eller driver hon kanske med polisen och oss alla?

Man anar ett starkt dödsmedvetande hos Janina som sörjer sina "Flickor" (ett par tikar) som helt oförklarligt försvunnit. Hon misstänker jägarna, vilket givetvis bara förstärker hennes avsky för jägare och deras uppgift. Att hon är en reflekterande person som betraktar världen med både teologisk undran och astrologisk beräkning utesluter inte att hon emellanåt lever med diffusa gränser mot dröm och synvilla. Med enkla ord formulerar hon sorgesamma tankar om livet och med delvis tokroliga responser möter hon människorna som kommer i hennes väg:

"I våra kroppar framskrider oåterkalleligt sönderfallet, inom kort insjuknar vi och dör. Våra närmaste går bort, minnet av dem skingras i larmet; ingenting blir kvar. Bara några plagg i en byrålåda och någon på ett fotografi som ingen längre kan identifiera. De dyrbaraste minnen förflyktigas. Allt sjunker ner i mörker och försvinner." (s. 123)

"Jag stördes dock i dessa tankar av prästen Prassels ihärdiga och obehagliga röst. Jag har alltid tyckt att var hans torra, beniga kropp med dess slappa, mörka hud än befinner sig, så avger den ett svagt prasslande ljud. Hans prästkappa frasade mot byxorna, hakskägget mot prästkragen, lederna knakade. Vad var det för en skapelse, den där prästen? Hans hud var torr och skrynklig och överallt med några veck för mycket. --- Jag kunde inte skaka av mig känslan av att hela han var gjord av rispapper, sådant där som man gör lampskärmar av. Att han är en ihålig, konstgjord figur och därtill eldfängd." (s. 222)

Romanens intrig är formellt thrillerns, men spänningen och läslusten är inte beroende av den utan av den fängslande berättelsen om en udda människa som väljer ett liv i obemärkthet i sällskap med poetiska texter av Blake. Det är det ena, men där finns också ett annat: en tillsats av djurrättsfilosofisk radikalism, helig vrede och en målerisk beskrivning av det undanskymda livet på landet.  

Jag är inte djurrättsaktivist och mitt intresse för astrologi är uppriktigt sagt begränsat. Ändå lyckas Tokarzcuk intressera mig för den här besynnerligt livaktiga kärringen. Jag börjar så smått förstå hennes livsinställning och det har väl inte minst med hennes fäbless för Blake att göra - att hon trots allt inte bara är en förblindad fanatiker utan en sammansatt person som begåvats med ett övermått av lidelse. 

Författaren har visligen försett den excentriska Janina med en känslighet för såväl det numinösa som det tragikomiskt jordnära. Och av hennes liv och verksamhet skapat en både underhållande och utmanande historia om (o)användbarhet på gott och ont.

_ _ _

PS. Tokarczuks magnum opus är den nästan tusensidiga "Jakobsböckerna" som handlar om en polsk-judisk sektledare på 1700-talet. Jag har skyggat för tanken att ge mig i kast med en sådan mastodont, men erkänner mig efter läsningen av den här boken trots allt mycket lockad. 

PSS. Igår var det kyrkoval till fullmäktigeförsamlingar och kyrkomöte i Svenska Kyrkan och diskussionen är åter igång om vad och vem hon ska vara bra för, och på vilket sätt. Janina har en åsikt om detta också som jag inte kan låta bli att citera till sist:

"Det hände ibland att jag gick in i kyrkan och satte mig stilla bland andra människor. Jag har alltid tyckt om när människor är tillsammans utan att prata med varandra. Hade de getts chansen skulle de omedelbart ha börjat utbyta dumheter och skvaller, de skulle ha börjat förställa sig och göra sig viktiga. Men nu sitter de där i stället på rad, var och en försjunken i sina tankar, går i huvudet igenom den sista tidens händelser och fundrerar över vad som kommer att hända härnäst. På så sätt kontrollerar de sina liv. Precis som alla andra satte jag mig på en bänk och gled in i något slags halvslummer. Lojt kom tankarna till mig, som om de snarare kom till mig utifrån, frän andra människors huvuden, eller kanske från änglarnas trähuvuden i närheten. Jag fick nya tankar här som skilde sig från dem jag fick hemma. Ur den aspekten är kyrkan en fin plats.
---
Det är väl bra att Gud, om han nu finns, eller rent av inte gör det, ger oss en plats där vi kan få vara ifred ett tag med våra tankar, kanske är det det som är meningen med bönen - att bara få låta tankarna strömma, inte vilja något, inte önska sig något; helt enkelt bara få lite ordning i skallen. Det borde vara skäl nog." (s. 221)