Jag läste någonstans att det i år är femtio år sedan Pablo Picasso dog, 92 år gammal. Och jag erinrade mig att jag redan då för dessa femtio år sedan reflekterade över att jag varit samtida med honom och ett par andra av 1900-talets stora genier. Tänkte på det som någonting tänkvärt, just att min livstid delvis råkat sammanfalla med deras som otvivelaktigt skulle gå till historien. Det kändes på samma gång trivialt och någonting ändå värt att notera.
Varför tänkte jag så? Varför återkomma till egendomliga räkneövningar i distansmått, livslängder och minnenas sammansmältning av då och nu?
Var det bara för att jag sedan skulle kunna säga: Picasso, ja, han var ju fortfarande verksam när jag var en bildningshungrig yngling med intresse för de allra främsta inom musik, konst och litteratur.
Picasso var den ene. De båda andra var Bertrand Russell som dog 1970, 97 år gammal och Igor Stravinskij som dog 1971, 88 år gammal. En alls inte oäven bukett eterneller.
Och det föresvävade mig att de ingick i en kanon som jag borde ta del av, ja till och med fördjupa mig i för att inte missa något väsentligt här i livet. Jag har nämligen aldrig haft några dubier om den så kallade elitkulturen som varande någonting för andra och inte för mig, alls icke.
Idag är jag visserligen osäker på hur många som fortfarande läser Bertrand Russell. Nog borde åtminstone hans personliga genomgång av den västerländska filosofihistorien äga ett bestående värde. Och varför inte någon av hans populära essäer om bland annat lycka, lättja, sexualmoral och pacifism.
"En gång ska jag vara en av dem som levat för längesen", skrev Pär Lagerkvist i en känd dikt vid tanken på att vi alla förr eller senare uppgår och försvinner i det stora hela. Och kvarstår endast som något jorden minns som den minns gräset, berget minns som det minns vinden.
Att gå ur tiden är allas bestämmelse, även om någras namn stannar kvar lite längre i tidlöshetens limbo i oviss väntan på odödlighet genom efterlämnade artefakter. Att ta del av deras verk är inte bara en oförytterlig rättighet utan också en meningsskapande verksamhet utan vilken livet skulle riskera förlora sig i futiliteter.
Varför nöja sig med lankor när det finns ess i leken?
9 kommentarer:
Så sant. Utan att kunna jämföra mig med din bredd, vill jag nog påstå att även jag ända sedan femtonårsåldern sökt tillgodogöra mig delar av de seriösa kulturen, kanske främst skönlitteratur, men även filosofi och idéhistoria. Till en början med autodidaktens alla brister, efter hand med mer kunskap och en säkrare blick för kvalitet. Mina bokhyllor skvallrar om en intellektuell allätare, kanske den typiske bibliotekarien som vet lite om allt, men inte allt om något. Denna nyfikenhet har följt mig genom livet och blivit en så väsentlig del att jag inte kan tänka mig ett liv utan den. Jag hoppas det dröjer innan jag går in i skuggorna.
Din kommentar talar vackert och väl för sig själv. Ja, det är gott att ha kunnat odla sin nyfikenhet och vetgirighet allt sedan unga år. Och veta vad det givit och vad det ger även fortsättningsvis.
Vi får hoppas att våra vittnesbörd lockar några av dagens unga nyfikna att leta sig fram till de kunskaper och berikande upplevelser som umgänget med de stora tänkarna och konstutövarna erbjuder.
”Gå bort, som det heter om att dö. Vi är inte alla så övertygade om att den där andra världen finns. Vi vet inte vad döden är.” Kerstin Ekman i Min bokvärld, sidan 137 (om Emily Brontë).
Gå bort, gå ur tiden, lämna livet - det finns många uttryck. Döden är måhnda bara ett någonting så länge vi är livet. Men givetvis då ett viktigt någonting.
Den synen delar jag. Men när jag väl dog av hjärtstopp och bevisligen var död, då fanns absolut bara det svarta mörkret. I alla fall minns jag ingenting. Därför har den händelsen stor betydelse för mig.
Ja, Thomas jag har följt dina berörande rapporter från den händelsen. En fysisk direktkontakt med den egna döden blir någonting mer betydelsefullt än bara en teoretisk insikt om att vi alla den vägen ska vandra, tror jag mig förstå.
Du väljer Picasso och Stravinsky. Där är jag med dig. Trots att jag hört konstnärer säga att Picasso är dålig. Jag säger ibland något liknande om Andy Warhol. Vi får väl se vem som överlever tidens tand. Bertrand Russel har jag knappt läst, och känner mig inte dragen till. Tror jag ligger mer åt de andliga filosofernas håll, eller de som är lite crazy: Nietzsche, Kierkegaard, Simone Weil, Joseph Campbell.
Så fint att läsa din text, medan hösten blåser på utanför fönstret.
Ja, jag valde en gång dessa tre eftersom de var gamla storheter som dog och antagligen gick till historien. Den som jag fortfarande har det flitigaste umgänget med är Stravinskij, och han kommer med all säkerhet att bestå. Han var ju i likhet med Picasso kameleontisk och skapade i vilken stil som helst, vilket ju inte alltid betraktas som .
När det gäller filosofi och det idéhistoriska har jag precis som du haft mer utbyte av livsfilosofer, bland dem givetvis Nietzsche. Första gången jag besökte Köpenhamn, det var någon gång på 70-talet, köpte jag Kierkegaards samlade verk. De lyser fortfarande upp en hylla med sina gula skyddsomslag. Jag har förvisso inte läst dem alla, långt därifrån, men det är en hylla jag återkommit till med ojämna tidsintervall. Weill har jag länge tänkt bekanta mig med, men ännu inte.
En annan filosof som berikat mig mycket är polacken Leszek Kolakowski. Han tillhör ju dem som skriver både filsosofisk text och texter som tangerar det skönlitterära, tex "Samtal med djävulen".
PS En mening, den tredje, blev ofullbordad. Skall vara: ... vilket ju inte alltid betraktats som genialitetens kännetecken.
Skicka en kommentar