Jag lärde mig tidigt läsa. Som fyraåring lär jag ha stått bredvid min bullbakande mamma i köket och försökt bokstavera fram orden på paketen med mjöl och socker. "S-T-R... S-O-C-K... mamma blir det Stockholm?"
Vi bodde i ett kapell i Dalarna då, och jag har få minnen av miljön utöver köket inomhus, och utomhus den faluröda kapellväggens solvarma strävhet när man lade handen mot. Och så potatisåkern en bit bort, för det var där jag första gången fick vara med i skörden med egen hacka i händerna. Någon, jag minns inte vem, instruerade mig hur man skulle göra för att undvika att hacka fast i en stor fin potatis under den kupade jorden. Det gällde ju att från sidan befria knölarna från jordtäcket och sedan rycka upp beståndet med blasten och försiktigt skrapa fram dem som gömde sig kvar i jorden. Dessvärre bar det sig inte bättre än att jag misslyckades två gånger i rad, vilket noterades med ett tillrättavisande tonfall som sårade mig djupt. Än idag har jag på näthinnan bilden av hackan med den fasthuggna potatisen och hur jag gråtande kastade den ifrån mig och sprang från åkern in i det faluröda huset, där trösten fanns.
Den där händelsen har egentligen ingenting med att lära sig läsa att göra, även om den skulle kunna bilda utgångspunkt för en mer utbroderad berättelse för någon som senare i livet fann lust i skrivandet.
Vad läste jag som barn? Från början var det uppbygglig barnlitteratur, mestadels utgiven på kristliga bokförlag. Det var "äventyrsberättelser för unga", en sorts Enid Blyton med andlig tendens, och så djurböcker "för flickor och pojkar ". Några titlar minns jag och några få har jag kvar än idag. "Jan skattfinnaren och hans vän", "Alla tiders pojkar", "Full fart Fyrkanten". "Kirre Smack i ekebacken", "Piggefar i lövhögen".
Särskilt greps jag av stämningarna i "Törnroseskogens hemlighet", som jag långt senare hittade i ny pocketupplaga i en second hand-butik. Jag skummade den häromdagen, och på ett sätt förstod jag och på ett annat sätt inte - eller kanske snarare erinrade jag mig så sakteliga - varför denna präktiga gestaltning av ett syskonpars möte med några av de stora livsfrågorna kunde fånga mig så. Men klart nog, det rörde sig om inte endast för flickor och pojkar väsentliga ting: olydnad, medkänsla, sjukdom och död, utebliven bönhörelse och den goda omsorgen. Skickligt använder sig författaren, Patricia M St. John, av den trolska skogen som en tillflykt undan vuxenvärldens krav, med byggandet av kojor och spännande möten med den gode fåraherden och den mindre lyckligt lottade zigenarpojken och hans bittra öde. Men aldrig att läsaren lämnas i ovisshet om vägen, sanningen och livet.
I samma kristet fostrande genre fanns även "Hans moders testamente" av Silas K Hocking och en bok som jag glömt titeln på men som jag minns som någonting alldeles extra. Den var skriven av en svenskamerikansk fängelsepastor som närgånget skildrade dödsdömda fångars sista tid och avrättning. Den boken förstärkte givetvis min fascination för det samtida dramat kring Caryl Chessman, vars fall följdes av svenska nyhetsmedia ända till slutet i San Quentins gaskammare.
De världsliga bibliotekslånen skulle snart nog ta över. Den ambitiöse bibliotekarien Adolf Henriksson i Malmberget skapade ett modernt stadsbibliotek som var före sin tid och som blev som ett andra hem för mig. Där läste jag tidningar och tidskrifter och stående vid hyllorna en del romaner som jag inte vågade låna hem. Jag minns till exempel några av Per Anders Fogelströms böcker som kom innan det stora genombrottet med "Mina drömmars stad". De hade titlar som "Möten i skymningen" och "Expedition Dolly" och var flitigt lästa av många med mig, åtminstone de upphetsande sidor som nästan bläddrade upp av sig själva på grund av sitt innehåll, det vill säga en med nutida ögon högst oförarglig erotik. Hur eggande var det ändå inte att i nyväckt pubertet läsa om handen som for över den mjuka, lätt skrovliga huden på en kvinnas stjärt!
Och så fanns en tid då man drömde om att som Sten Bergman och Rolf Blomberg bli upptäcktsresande. Deras böcker var illustrerade med foton i svartvitt som även i text gav svart på vitt om ångande djungler med exotiska fåglar och halvnakna människor, och inte minst, som hos Bergman, egendomligt beskedliga kannibaler på Nya Guinea. Och en viss Sir Edmund Hillary beskrev strapatserna vid sin bestigning av Mount Everest tillsammans med sherpan Tensing. Han var först, gudbevars, och det var 1953. Först och störst var bäst i en tid då det fortfarande fanns okända trakter att upptäcka och orörd natur att erövra. Faktaböckerna intresserade mig mest under period, även om de varvades med fiktion av spännande författare som Mark Twain och James Fenimore Cooper.
Äventyrsskildringen hade även den en gudfruktig gren i form av missionärers berättelser från "mörkaste Afrika". En särling bland de driftiga äventyrarna i missionens tjänst var getarpojken från Västerbottens inland, Jonas Westman. Omvänd efter en period som sjöman kände han sig kallad till Belgiska Kongo som missionär och blev sedermera författare till böcker som "I vilddjurens land" och "Simba, Simba". Älgjakten byttes mot buffeljakt, det var väl inte mycket konstigare än så. Men livet i en fauna av lejon, flodhästar och krokodiler bjöd onekligen på annorlunda upplevelser som inte minst kittlade de unga läsarna och lyssnarna, historier som rapporteringen från missionsstationens mer ordinära verksamhet kunde kryddas med. Det var ingen liten sak att som grabb få skaka hand med legendaren Jonas Westman.
Vad mera av det religiösa arvet? Bibeln naturligtvis. Inte så att jag var någon flitig bibelläsare, men för mig och mina syskon var den ju ständigt närvarande, i söndagsskolan, i gudstjänsterna och dagligen hemmavid. Varje kväll före aftonbönen läste pappa ett kapitel ur Bibeln, och det var systematik i det hela. Från pärm till pärm, GT först och NT sedan, från Första Mosebok till Uppenbarelseboken. Jag vill minnas att även John Bunyans klassiker "Kristens resa" hörde till högläsningen under en period.
Två gånger plöjde vi alla bibelböckernas samtliga kapitel, inte ens stamtavlorna i Krönikeböckerna lämnades därhän. Ramsorna av alla namnen var ju tungvrickande och ibland ganska lustiga. Manasse? Lät det inte som namnet på en gris?
Mycket gick oss förbi, vilket nog var som det skulle. Men alla dessa sagolika gestalter - Adam och Eva, Kain och Abel, Noa, Mose, Lots hustru, Jona, Josef och hans bröder, Simson och Delila, David och Batseba, Salomo, Elias, Maria, Jesus, Maria Magdalena, Judas Iskariot, Tomas, Lasarus, Pontius Pilatus, Paulus... - de gjorde sig så ofta påminda att de till sist hotade att förvandlas till nötta flanellografbilder som tappat något av sin livlighet och styrka. Bekantskapen med dem utgjorde emellertid en lättburen och mycket värdefull skatt i botten av bagaget, vilket visade sig när de på nytt dök upp i den stora konsten och musiken.
Jag lärde mig skriva tidigt också, därtill sporrad av att pappa lånade ut sin Hermes Baby så att det kändes som mer på riktigt. I en av mina skrivbordslådor förvarar jag ett kuvert med påskriften "Barnskribent". Där finns några av mina tidigaste alster, mestadels urklipp från tidningen Dagen, som på lördagar förr i världen hade en avdelning kallad Dagens Ungdom. I "Reportagespalten" kunde man i bästa fall bli publicerad och honoreras med en bok. Jag skrev om ekorrar, renar och semesterresor till morfars i Kågedalen och pappasläkten i Göteborg med omnejd. När ämnena tog slut klagade jag min nöd hos mamma som ibland hjälpte mig genom att berätta en historia som jag kunde brodera vidare på. Jag har redan nämnt om det här.
I mitten av tonåren började jag på allvar läsa skönlitteratur. Jag läste recensioner och andra kulturartiklar och orienterade mig på så vis fram till de författare som utan didaktiska syften kunde göra rättvisa åt den komplicerade verklighet som den trosvissa uppbyggelselitteraturen ville förenkla och lägga till rätta.
I Aldus pocketserie köpte jag bland annat Strindbergs "Tjänstekvinnans son", del I och II. I den andra delen ligger fortfarande ett bokmärke, en papperslapp med noteringar av lästa böcker från den tiden, ett tjugotal skönlitterära verk antecknade i ytterst liten stil för att få plats för många fler. Men del II blev uppenbarligen inte läst till slutet och lappen glömd. Den ger i alla fall en tydlig fingervisning om vilka författare jag fann värda tid och uppmärksamhet.
Vilka var det? Jo, allt av Albert Camus, och allt av Pär Lagerkvist (även skådespelen). Men också romaner av Selma Lagerlöf ("Jerusalem"), Hjalmar Bergman, Hjalmar Söderberg och Lars Ahlin. Vidare Franz Kafka: "Processen" och "Slottet"; Dostojevskij: "Brott och straff"; Arthur Koestler: "Domens dag"och Sinclair Lewis: "Elmer Gantry". Jag hade också en sf-period med George Orwell, Karel Capek, Ray Bradbury och Karin Boye.
Ja, så såg de ut, några av grundbultarna i mitt bibliotek från sena tonåren. Jag kan konstatera att jag återvänt till flera av dessa författare under årens lopp. Och bland dem jag inte läst sedan dess är jag mest nyfiken på Pär Lagerkvist, märkligt frånvarande i både mitt och det allmänna medvetandet under senare decennier.
Trolöshetsdebatten - tänk att jag är gammal nog att minnas den! På min önskelista till julen 1966 stod "Lotus i Hades" av Lars Gyllensten, en annan författare som jag uppskattade i yngre dar men som inte längre hörs av. Mamma, det var hon som ansvarade för julklappsinköpen, såg till att jag fick den bok jag ville ha.
Bilden: Lånat foto från nätet.
