Wenn jemand eine Reise tut...

"Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen". Ordspråket sitter där sedan tyskalektionerna i skolan. Var ska man då börja?

Man kan börja med att berätta om järnvägsstationerna, även om den längsta sträckan som vanligt gick genom luften.

Madrids järnvägsstation Atocha är en märklig skapelse. Till det yttre inte märkligare än många andra, om man inte ser till den moderna tillbyggnaden av Rafael Moneo. Den välvda glas- och stålkonstruktionen från 1800-talets slut ser ut så som en klassiskt stilren järnvägsstation av större modell ofta gör.

Men väl inne möts man av en blandning av inne och ute, av skyhög patio eller inomhustorg. I och med den moderna tillbyggnaden omvandlades den gamla delen (även den designad av Moneo) till en tropisk trädgård kantad av kaféer, affärer och nöjesetablissemang. Känslan av att vistas i ett gigantiskt växthus med bananträd och annan tropisk växtlighet är påtaglig - trots kommersen och att så många rör sig med rullande väskor i miljön.

I vattnet simmar mängder av sköldpaddor omkring, men längre än så sträcker sig inte ambitionen att även med faunan försätta resenären i illusionen om tropiska breddgrader. Inga busiga makaker vad jag kunde se, inte ens någon skrikande papegoja.

När man efter en halvtimmes resa stiger av tåget i Toledo möts man av en helt annan stationsmiljö i nymorisk stil. Här befinner man sig snarare i ett sakralt rum än i illusorisk natur. Färgglasfönster och mönstrat kakel på väggarna ger intryck av att man kan invänta inte bara tåget utan upplevelser av mer andlig art. För den avresande väntar kanske ett existentiellt äventyr, för den anländande poängteras stadens karaktär av verklig sevärdhet. Till detta finns anledning att återkomma.

Foto: EJ (klicka för större format!)