Simson och Delila

Inte överraskande har berättelsen om Simson lockat både bildkonstnärer och operatonsättare till kanvaser och notblad. Det laddade innehållet är synnerligen väl lämpat för musikdramatik. Uppror mot förtryckarna, kärlek, svek, nederlag och tragisk död - onekligen ett klassiskt operastoff.

En av den franska romantikens allra största operasuccér vid sidan av Georges Bizets  "Carmen" är Camille Saint-Saëns enda verk som överlevt i genren. "Samson et Dalila" (1877) hade det trögt i portgången men blev vid förra sekelskiftet allt oftare spelad världen över och står fortfarande på repertoaren i många operahus. Jag har själv inte sett den och missade tyvärr Stockholmsoperans senaste uppsättning 2008, men jag har lyssnat på några goda inspelningar och börjar förstå dess tjuskraft.

Libretton ignorerar Simsons tidiga bedrifter och kastar sig rätt in i handlingen där Simson ingjuter mod i sitt folk mot ockupationsmakten, besegrar en filisté, upplevs av de Dagon-dyrkande filistéerna som ett reellt hot och sedan möter och förförs av Delila, vars roll är minst lika framträdande som Simsons.

Visserligen bildar på så sätt israeliternas uppror mot filistéerna en betydelsefull bakgrund till Simsons betänkliga kärleksrelation med Delila, en kvinna från fiendelägret. Men det är den erotiska historien, sveket och den personliga tragiken som står i förgrunden. Simson har varnats för den femme fatale hon mycket riktigt visar sig vara. Hans självförebråelser efter att ha svikit både Gud, sig själv och sitt folk är skoningslösa. I sitt djupa nederlag ber han Herren att få ge sitt liv som offer.

Delilas mest kända aria - "Mon coeur s'ouvre à ta voix" (mitt hjärta öppnas av din röst som blomman i gryningen) - är en av de mest romantiskt glödande kärlekssånger som en mezzosopran eller alt kan ha på sin repertoar. Den framförs ofta som solonummer på konserter, men är särskilt effektfull i operan, eftersom den utmynnar i en kärleksduett med tenoren (Simson). Det finns flera andra sensuella partier också, inte minst slutet av första akten med guden Dagons prästinnor i en förförisk dans som introduktion till Delilas sång till våren.

Bland de inspelningar jag lyssnat till tycker jag bäst om den med Waltraut Meier, Placido Domingo på höjden av sin karriär och Bastiljoperans kör och orkester under ledning av Myung-Whun Shun. 

I G F Händels oratorium "Samson" (ibland även iscensatt som opera) är Simson centralgestalten mot en bakgrund av politiskt uppror för att inte säga religionskrig, där körer från båda lägren (precis som hos Saint-Saëns) utgör viktiga inslag. Inspirationen kommer från John Miltons "Samson Agonistes", ett versdrama där Milton försöker sig på en syntes av bibelberättelsen och det antika grekiska dramat. Här kommer vi ännu senare in i handlingen med en redan bedragen, blindstucken och i bojor slagen Simson som full av självförebråelser beklagar sig och sitt folks öde. Den berömda tenorarian "Total eclipse" beskriver hans mörker och dödslängtan:

Total eclipse! No sun, no moon.
All dark amidst the blaze of noon!
Oh, glorious light, no cheering ray
to glad my eyes with welcome day.

Total eclipse! No sun, no moon.
All dark amidst the blaze of noon!
Why thus depriv'd Thy prime decree?
Sun, moon, and stars are dark to me!

Frihetskampen mot filistéerna fortgår och Simson tröstas av den israelitiska kören. Delila försöker på nytt förklara sin kärlek och lovar lägga ett ord för hans frigivning, men utan att lyckas denna gång. Det dramatiska slutet när Simson motvilligt, men till sist med den illistiga planen på ett självmordsattentat, låter sig föras in till filistéernas gigantiska fest och där raserar templet, sker utanför scenen. Oratoriet slutar med den israelitiska kören som lovprisar Herren vid Simsons döda kropp som dragits fram ur rasmassorna.

Är det då bara den tillfälliga seger för israeliterna, där kampen om vems gud som ska dyrkas böljar fram och tillbaka? En kamp där Herren själv är den som håller i trådarna i både med- och motgång för sitt eget folk? Ett ödesdrama där Simson själv, liksom Delila, bara är en spelpjäs i händerna på en lynnig Gud?

_____________________________________________

Arian "Mon coeur s'ouvre à ta voix" med Meier och Domingo finns både på Spotify här (där även hela operan kan avlyssnas) och på Youtube här.
Arian "Total eclipse" (ur Händels Samson) finns i en fin version med Mark Padmore här.
Hela oratoriet finns i en ganska färsk inspelning på Youtube här.
Hela Saint-Saëns opera finns likaså i en ganska färsk, moderniserad inspelning på Youtube här, moderniserad i syfte att påminna om paralleller till nutidens Gaza och det omvända förhållandet mellan ockuperade och ockupanter (vid 1:24:00 börjar kärleksarian; och den likaledes berömda backanalen i tredje akten ges här som en blandning av cocktailparty och militaristisk orgie! vid 1:44:30, vilket slutar med att Simson av ett barn förses med ett bombbälte som han utlöser och begraver sig själv och de firande filistéerna med).
____________________________________________

Bilderna (klickbara!) av hur Delila berövar Simson hans styrka är av (uppifrån och ned):
- Rubens
- Rembrandt
- Caravaggio
- Honthorst

PS: Ett tidigare inlägg om Simson finns i föregående bloggpost.