Teatern har en tradition att förhålla sig mycket fritt till dramatikerns text. En teaterregissör kan tillåta sig "tolkningar" som går långt utöver den givna texten, kan ta sig friheten att inte bara klä upp ensemblen och scenografiskt placera rummet i en helt annan tid, utan även lägga till repliker, ja dikta om stora delar av ett verk i syfte att få det så aktuellt som möjligt.
Det där har alltid väckt min undran och stundom även irritation, och jag har sagt mig själv att det ska fan vara dramatiker (inte teaterdirektör, som formuleringen lyder). Jag menar naturligtvis inte att det inte ska finnas utrymme för divergerande iscensättningar av ett drama, men någonstans går gränsen för när ändringar leder till falsk varubeteckning.
Jag är ingen litteraturvetare, men undrar ändå. Kan den här friheten för teaterregissörer ha att göra med ett inflytande från filmen och dess förhållande till en roman, som ju i det fallet oftare än ett drama utgör manusunderlag? En roman som översätts till film måste ovillkorligen dramatiseras, vilket medför förändringar och anpassningar av grundmaterialet av ett slag som knappast är av nöden när författaren redan levererat en pjäs, ett skådespel.
Dessa funderingar är föranledda av ett besök på Stockholms stadsteater och den kritikerrosade föreställningen "En folkefiende". Det är som bekant titeln på ett drama av en av de största dramatikerna genom tiderna - Henrik Ibsen. Han skrev det 1882, och det kan låta gammalt. Men ämnet, en rakryggad persons (en "visselblåsare", som den moderna termen lyder) möte med makten i samband med ett alarmerande missförhållande, är ju hur aktuellt som helst. Konflikten är tydlig och den moraliska diskussionen ger sig själv, kan man tycka.
Hur mycket som den folkefiende som visas på stadsteatern har med Ibsen att göra skulle jag gärna vilja veta, eftersom jag inte läst pjäsen och inte kan erinra mig ha sett den förut heller. Regissören har tillsammans med ensemblen utan tvivel skapat något nytt, möjligen en pjäs i pjäsen som dock förefaller ha trängt undan det mesta av den ursprungliga texten. Förutom grundkonflikten finns knappt någonting som påminner mig om en ibsensk doktor Stockman som kämpar med sin sanning gentemot en värld som av olika anledningar inte vill se den, en ansvarskännande person som vill rädda staden från en förgiftningskatastrof men som samtidigt med sitt avslöjande hotar dess näringsliv och majoritetens välbefinnande.
Nu ser jag att programhäftet vist nog duckat för Ibsens namn på omslaget. Där står bara "En folkefiende" och sedan med liten stil: "Fritt efter Henrik Ibsen". Men jag gick till salongen in tron att jag skulle få se Ibsens pjäs, inte en parafras på densamma i form av en sorts experimentteater från 70-talet.
Nå, den där jämförelsen med 70-talets politiska teater är nu inte riktigt rättvisande heller. Visserligen är det ett tjoande och larmande, tidvis till rockmusik och med målarpenslar och boxhandskar i högsta hugg, men de politiska pikarna riktas inte bara åt ett håll och man får inte ett svartvitt budskap skrivet på näsan. Man får tänka själv, vilket verkligen inte var fallet när det sist begav sig. Frågan är bara varför man inte får tänka själv utifrån Ibsens eget verk.
Inte ens den förment radikala rocksångaren undgår kritik för sin böjlighet när kommunen vinkar med ett kulturstipendium. Och när han (Jörgen Thorsson) till sist bjuder ut sina egna skivor till försäljning vet man inte ens om det är parodi eller allvar. Det finns till och med självironiska slängar om interaktiv teater, tack och lov bara sparsamt praktiserad.
Visst finns det tänkvärda saker i denna pjäs, inte tu tal om det. Ibland är det också riktigt roligt, snudd på farsartat. Regissören Alexander Mørk-Eidem är uppenbarligen övertygad om att han bäst förmedlar några av Ibsens tankegångar på det här sättet. Jag är det inte.
Är till exempel Leif Andrée verkligen trovärdig som dr Stockman, den ansvarskännande medborgaren med omutlig integritet? I mina ögon framstår han mest som en uppkäftig, politikerföraktande bråkstake som skiter i komplikationerna bara han får rätt. Han framställs som att han lika gärna kan hamna i ett rättshaveri och slå följe med demokratiföraktande fascister som någonting annat, mera acceptabelt. Och möjligen är det just omkring detta Mørk-Eidem vill få oss att diskutera: den aktuella samhällsutvecklingen kan slå åt vilket håll som helst.
Men när dr Stockman här håller sin predikan om att stå upp mot hela världen inger han knappast respekt; han framstår mest som en Bert Karlsson-typ, en oborstad pajas, en antiintellektuell som snappat upp en del fraseologi av samhällskritik natur, men själv på väg mot egenintresset. Borta är det mesta av en tänkbar moralisk resning hos en visselblåsare, en individs tappra motstånd mot majoritetsväldet.
Nej, nästa gång teatern annonserar "En folkefiende" vill jag se Ibsens verk, inte en omdiktning av någon förmäten regissör som tror sig veta bättre. Den uppsättning av Ibsens "Rosmersholm" som gavs tidigare i höst (och som jag skrev om här) var någonting helt annat. Nyöversatt, ja, men ingen tvekan om att det var upphovsmannens verk som spelades.
Jag ser för övrigt i dagspressen att den här sortens egenmäktighet även drabbar nyskriven dramatik. På samma Stadsteater går för närvarande även Niklas Rådströms "Bibeln", som i den uppsättningen tydligen gestaltats på ett sätt som fick upphovsmannen att lämna salongen efter första akten.
Foto: Petra Hellberg (från Stadsteatern föreställning)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar