Filmkonsten är som bekant en mycket bred och populär konstart. De flesta biograffilmer som får en stor publik lockar med spänning, skratt, romantik och ibland även skräck; allt det där som kanske kan sammanfattas i tre rymliga engelska, ej varandra uteslutande, begrepp: "feel good", "action" och "thriller". Inte ens skräckfilmen bereder en annat än en känsla av kontrollerat obehag som ytterst landar i välbehag.
Men utöver detta finns även film som benämns drama eller konstfilm, vilket inte utesluter underhållningskvaliteter men inte heller nödvändigtvis har med momentana nervkittlingar eller förmågan att få oss på gott humör att göra. Snarare då syftande till filosofisk, psykologisk och estetisk reflektion över viktiga ämnen.
Svartvitt foto, långsamt tempo, glest mellan replikerna, ibland också långa tagningar, samt ett innehåll med viss allvarsmättad tyngd. Den sortens kvaliteter gör att vi sätter oss till rätta i biofåtöljen med helt eller åtminstone delvis andra förväntningar.
"Ida" är en polsk film av Pawlo Pawlokowski med samtliga nyss nämnda konstfilmiska egenskaper, inklusive det svartvita fotot. Jag såg den i veckan och påmindes om att just det där med tystnader och långsamhet är en förutsättning för att mer än enbart agerandet, det som för handlingen framåt, ska kunna sjunka in i tittarens medvetande, fylla ut bilden och skapa reflektion. Noggrannhet med landskap, årstider, väderlek och tidstrogenheten i miljöbeskrivningarna är viktiga bidrag. Och en särskild form av kvarstående spänning uppstår när den historia som rullas upp är lika okänd för huvudpersonen som för tittaren och allt utmynnar i ett val, till och med ett val av livsväg.
Det är tidigt sextiotal. Anna är en ung klosternovis som vuxit upp i klostret och nu står i begrepp att viga sig för nunnelivet. Hon får då det kloka rådet att först söka upp en moster, hennes enda kvarvarande släkting, för att lite bättre lära känna sig själv och sin bakgrund. Det artar sig till något av en road movie när hon tillsammans med denna sin alkoholiserade och utlevande moster bilar runt på den polska landsbygden för att söka upp föräldrahemmet och andra platser. Det uppenbaras att Anna egentligen är Ida med ett judiskt efternamn. Som liten gömdes hon i klostret medan hennes familj i övrigt mördades under kriget.
Ida och mostern är varandras motpoler och deras kontakt och kommunikation är inte utan komplikationer. Mosterns cynism och självdestruktivitet bottnar i ett förfelat liv som domare i ett system som tvingat henne att döma folk till döden. Ida är en stillsam katolsk flicka med asketiska ideal som med vemodig undran iakttar världen utanför klostertillvaron. Trots de upprörande förhållanden som avslöjas håller filmen samma lågmälda, sorgsna ton rakt igenom.
På ett landsbygdshotell konfronteras Ida med nattlivet i form av jazzmusik och dans. En snygg saxofonist som spelar John Coltrane väcker henne erotiskt och gör henne medveten om sin dragningskraft och vad världen i det stycket har att bjuda. Scenerna från jazzklubben och de unga parets möte ger en strimma av ljus och hopp, öppnar ett slags undergroundtillvaro eller ficka i den deprimerande verklighet som filmen skildrar.
Att med små men verkningsfulla medel kunna gestalta Idas upptäckter på resan ut i världen på det sätt som Agata Trebuchowska gör, är värt allt beröm. Ett konstgrepp som dock inte riktigt övertygar mig är regissörens placering av delar av skeendet i bildens nederkant med en stor rymd över skådespelarnas huvuden. Det medför att den översatta texten ibland måste visas i övre bildkant. Den metafysiska tyngden i Idas situation tycker jag framgår tillräckligt av rollprestationen, av Idas blick och väsen.
På det hela taget är det en storartad film som via individuella livsöden lyckas belysa flera brännande problem i polsk nutidshistoria. Lugnt men resolut ådagalägger den följderna av polsk antisemitism, stalinistisk kommunism och sträng katolicism i en berättelse om en människas medvetandegörande om sig själv och sin existentiella belägenhet.
Skrattade jag någon gång under filmens gång? Nej. Grät jag? Inte det heller. Likafullt lämnade jag salongen djupt gripen.
Jag vill tillägga att musiken i filmen även den är väl vald vad gäller både jazz och klassiskt. Slutet med Johann Sebastian Bachs "Ich ruf zu Dir Herr Jesu Christ" i Busonis transkription för piano är förstås alltid en oändlig lisa för själen. För övrigt ett stycke som även Michael Haneke använde sig av i filmen "Amour", liksom Lars von Trier i "Nymphomaniac", i det senare fallet i den urspungliga versionen för orgel. Här spelar Vladimir Horowitz. Och här finns orgelkoralen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar