En lysande fadista

Bland de många fadosångare som numera finns på skivmarknaden har jag fått ännu en favorit. Hon heter Katia Guerreiro och det är framför allt hennes senaste cd-utgåva som gjort mig helt begeistrad. Jag är skyldig Ulf Bergqvist ett tack för att han på sin blogg presenterat denna skiva, som jag spelat gång på gång de senaste dagarna (den finns på Spotify för den som likhet med mig har tillgång till den tjänsten).

Ulf Bergqvist är tillsammans med Thomas Nydahl de svenska författare som gjort mest för att både grundligt och överskådligt, och därtill med stor kärlek, sprida kunskap om denna portugisiska musiktradition. Det som dessa herrar inte vet om fado är knappast värt att veta. I mitten av 00-talet kom Nydahls båda böcker - "Kärlek och längtan" respektive "Musiken som föddes bortom haven" - och så sent som i fjol utkom Bergqvists "Fado. En vägvisare till musiken och musikerna", ett mindre uppslagsverk med historik, intervjuer och kortfattade presentationer.

Katia Guerreiro är ingen ny stjärna inom fadon. Hennes namn nämns nästan alltid i uppräkningarna av de allra främsta bland de nu aktiva. Men den här skivan, som har titeln "Até ao Fim", är ny, och den visar en sångerska som borde få ett genombrott liknande det som exempelvis Mariza fått. Har man inte upptäckt henne förr måste varje vän av musikalisk uttrycksfullhet bli övertygad nu.

Hon är dessutom begåvad med en vacker röst, inte överdrivet kraftfull men med bibehållen klang också i höjda lägen - i den där anspända lamentationen som är så karakteristisk för fadons uttryckssätt. Som alla stora musiker är hon medveten om dynamikens roll för det musikaliska resultatet.

På den här skivan finns inte bara utlevelsen av utan även innerligheten i det vemod som är fadons innersta natur. Det gör också att ackompanjemanget blir lugnare, gitarrernas sparsamma klangväv sprödare, som exempelvis i titelspåret och i "Fado da Noite Que nos Fez" och "Sei Que Estou Só". I skivans sista spår ("Eu Gosto Tanto de Ti - Canção para Mafalda") tycker jag mig höra tonfall som kunde placera låten bland gamla nordiska skillingtryck; ja, jag hör faktiskt melodiska fragment från "I en sal på lasarettet" (!). Enligt Ulf Bergqvist är sången en kärleksförklaring till sångerskans nyfödda dotter Mafalda.

Jag önskar bara att jag kunde portugisiska, så att jag kunde mer än endast ana vad som Katias eminenta fraseringskonst exakt bär fram i dessa vackra sånger. Det är ju nackdelen med musikstreaming-tjänsterna, att man inte får något häfte med sångtexterna, och då i bästa fall även i engelsk översättning.

Här finns skivan på Spotify.