Grammofonmusiken - en tidsresa

Numer hamnar jag allt oftare i tankar på tidens flykt. Bläddringen i minnenas olika album blir vanligare än framåtblickande visioner. Det har naturligtvis med åldern att göra - den tredje, som det med en skonsam omskrivning heter.

Ett sätt att med andra försöka dela ett utvecklings-perspektiv, den där känslan av länge sen men ändå som igår, har väl alltid varit att säga någonting i stil med: "Jag minns ju när Saab hade delad framruta och en utfällbar pil för körriktningen". Eller som de som nu är i yngre medelålder kanske kommer att säga: "Jag minns ju när man ringde telefonsamtal med nummerskiva i en kiosk på stan".

Man vill på ett eller annat sätt markera att mycket har hänt på den korta tid man levat, vilket då samtidigt kan te sig som en mycket lång tid. Jag tänker exempelvis på de olika former för teknisk musikåtergivning som jag själv varit med om. 

Faktum är att min skivlyssning började med den vev- eller resegrammofon (båda benämningarna lika adekvata) som syns på ovanstående foto, där ett par av mina småsyskon staterar som uppmärksamma lyssnare. Det var 50-tal, bilden är från senare delen. Det var stora svarta 78-varvsskivor av schellack, så kallade stenkakor, som man absolut inte fick tappa i golvet. Apparaten var en helt mekanisk sak som vevades upp så att skivtallriken drevs av en fjäder i en inställbar hastighet, vanligtvis 78 varv per minut. Skivorna var mestadels gamla, inspelningarna ofta från 40-talet, och tekniken sjöng verkligen redan på sista versen.

Jag kan än idag känna av rörelsen för att hantera den ledade och lustigt svängbara tonarmen med ljuddosan och stiftet, hur det tarvades finmotorisk skicklighet för att försiktigt landa den i skivans periferi. Stift av stål måste bytas efter ett visst antal spelningar och de oanvända förvarades i en liten metalldosa. Slitna skivor med allt mer bristfällig ljudåtergivning. Jag minns raspet och knastret, men också fantastiska röster som för evigt stannat i minnet.

Vad lyssnar de till, där de sitter på knäna vid den förunderliga maskinen? Jag hör tvärs genom decennierna de gamla 78:orna från Hemmets Härold och Sonata. En ung Einar Waermö sjunger "Såsom hjorten trängtar" och "Sjungen Herranom en ny visa". Einar Ekberg och KFUM-kören sjunger Gustav Nordqvists "Men jag hörde en sång" (texten hämtad ur Dan Anderssons dikt "Gillet på vinden"):

Men jag hörde en sång på en stjärna en gång, som jag minns en smul av än,
det var sången om pinan av världarnas synd och om Herren av himmelen.
Men en stjärnornas sångare sade mig att det där var en jordisk sång,
som en ängel lärt för övnings skull när han hämtat en själ en gång.

Och den allra högsta sången, den sjöngo de efteråt,
och fast jag inte begrep ett ord, jag brast i en hejdlös gråt -
det var utanför alla hjärtan och en stjärnbana framför allt vett -
det var vad intet öra hört och intet öga sett."

Att redan i tidig barndom få höra dessa förnämliga sångare gjorde ett intryck jag aldrig skulle hämta mig ifrån. Genom raspet och bruset steg röster som vibrerade av - ja, något absolut hänförande och obeskrivligt som lade själva grunden för min känsla för sång och musik. 

Men visst, det kan lika gärna ha varit något klämmigt som "Bland Ovikens fjällar" med Lapp-Lisa som de lyssnar till. Vad det än var påminner mig fotot om hur det började, också för att man i det övre vänstra hörnet skymtar den tramporgel som jag lärde mig spela på.

Sen kom vinylen, först EP och därefter LP. Skivspelaren blev elektrisk och pickupen något enklare att hantera. Jag började samla EP-skivor redan i slutet av femtiotalet och övergick till LP när det i och med sextiotalet blev det dominerande formatet. LP-skivans epok varade rätt länge och vi är många i min generation som hann fylla många ölbackar eller motsvarande med dessa skivor och deras mer eller mindre konstfulla (eller anskrämliga) konvolut. Jag har ännu inte förmått göra mig av med dem; de finns i hundratal på vinden som om de bidat och fortfarande bidar en ny tid. Märkligt nog är det just vinylen som gör viss comeback i dessa skivdödens dagar.

Så kom åttiotalet och musikspelare för små bandkasetter. Med en Walkman kunde man promenera omkring med musik i örat utomhus och var som helst, en möjlighet som idag blivit till vana, eller till och med beroende, för dem som växt ihop med aggregat för ständig uppkoppling till world wide web.

Högarna av kassetter avlöstes av växande högar av den nya skivan, CD:n, i litet format som man minsann kunde tappa i golvet och till och med trampa på utan att den tog allvarlig skada. Knasterfri, men knappast överlägsen vinylen i ljudkvalitet. Och ändå drogs man med, ovillkorligt. Ny apparatur och ny förvaring. Allt det nya kom ju på CD, och det gamla med. Utvecklingen medförde att man med tiden satt där med CD-dubletter till LP-skivor man redan hade men som man inte längre valde att i första hand spela. 

CD-eran är nu praktiskt taget över, med undantag för klassiskt, märkligt nog. Är det för att klassiskt riktar sig till i huvudsak äldre, konservativa konsumenter? Skivbutikerna försvann samtidigt och nu är det bara nätet som gäller, såväl för handeln som för den streaming av musik av alla kategorier som bolag som Spotify står till tjänst med. 

Och jag måste tillstå att det mest är via datorn jag idag lyssnar till inspelad musik. Det finns för- och nackdelar med det. Även om man förbättrar ljudet via omkoppling till goda högtalare är åtminstone i mitt fall den ordinarie musikanläggningen överlägsen. Å andra sidan: det enorma utbud som till exempel Spotify ger tillgång till gör det möjligt att lyssna till en mängd olika inspelningar av samma verk för jämförelser, och det för en måttlig abonnemangsavgift. 

Den nästintill obegränsade tillgången och tillgängligheten - se där samtidens överlägsna argument. Vilken resa är det inte - från det relativa oberoende som vevgrammofonen med stenkakorna erbjöd (den kunde ju medföras och ställas var som helst) till det fullständiga oberoendet av egna skivor och speciella musikanläggningar. 

Men nog saknar jag känslan i fingertopparna av ett föremål med konvolut och textbilagor, en skiva som åtföljs av ordentlig information i ord och bild. Jag har givetvis kvar mina CD-skivor i hyllor som dock inte längre fylls på i samma takt som tidigare. Och de välhållna och sedan decennier ospelade LP-skivorna de står som sagt på vinden och väntar på en ny vår som deras ägare tvivlar på att den kommer.