Resa i Andalusien (4): Sevilla

Ännu en katedral, därtill en som inte bara imponerar för att den är den största, åtminstone i egenskap av gotisk katedral. Dessa Herrens hus, basilikor och katedraler lika, är ju menade att vara hierarkiskt storslagna. Storleken har med både makten och härligheten att göra. I evighet, amen. 

Till kulturresandet hör att på plats beskåda sådana byggnader som inte sällan framstår som själva signum för platsen. Nog finns mycket annat att se i Sevilla, men få besökare torde lämna staden utan att ha satt sin fot i katedralen Santa Maria. Som alla gamla europeiska kyrkor är den förutom gudstjänstlokal ett veritabelt konstmuseum. 

Att stiga in i dess svala inomhusrymder är ämnat väcka tankar på proportioner, att inge känslan av på en gång litenhet och storhet. Men givetvis också av skönhet. Nästan som att stå en stjärnklar kväll på landet, oemotståndligt manad blicka uppåt. Till hjälp för stela nackar finns en spegel utplacerad på strategisk plats.

Här blir man särskilt uppmärksammad på ljusinsläppen och belysningsmästarens roll. Vart man än vänder blicken under vandringen i detta spatiösa rum fångas man av belysta föremål - sarkofager, konst (stans egen Murillo, han med den oftast alltför stora sötman), gravmonument över historiska gestalter (Christofer Columbus) och så förstås bakom ett gallerverk den kolossala altartavlan (störst i världen även den) som tänds och släcks portionsvis och i intervaller. 

Altartavlan visar fyrtiofem scener ur Jesu liv i delvis guldförgyllt träsnide, sammantaget mer än tusen figurer. Tyvärr kommer man dem inte nära, och som redan fullmatad turist utan kikare får man ge upp tanken på detaljstudier. Man stannar upp, kikar in mellan stängerna på måfå och försöker greppa en konkret helhet med hjälp av en abstraktion: siffran 1000 +.

Även till det yttre är katedralen magnifik, omöjlig att som helhet eller ens till hälften fånga i bild annat än från fågelperspektiv. Och högst i stan är Giralda, den med ett klocktorn påbyggda minareten, enda resten av moskén som tidigare låg på platsen.

Veckan vi besökte Sevilla råkade vara den när man firade sin feria. Vilket innebär uppklädda människor på stan, i hästdroskor och i en oherrans massa partytält på andra sidan floden Guadalquivir.

Ett nöje i både Cordoba och Sevilla är att kika in genom de portar som står öppna in mot den patio som både palats och mer ordinära boningshus ofta är försedda med. Det tävlas till och med om vem som kan utforma den vackraste pation. Ett par praktfulla exempel må vara bevis nog.

Stan vill inte heller att vi ska glömma den som operastaden framför andra. På grändernas väggar stöter man på porslinsplaketter som refererar till någon av de många operor som på något sätt har beröring med staden. Mer än hundra, påstod guiden. Därmed får det räcka med siffror, ord och bild om all denna skönhet som utgår från Andalusiens huvudstad.

Foto: EJ (Obs! Klicka för förstoring av bilderna!)