Vad kan jag säga om Cordoba mer än att intrycket av Mesquita, den unika moskén/katedralen, var överväldigande. Den gamla stadskärnans gränder som den omges av liknar dem i Granada och Sevilla även om just den vidsträckta helgedomens yttre murverk ger en särskilt ålderdomlig karaktär åt stora delar av området.
De äldsta delen av moskén är från 780-talet, men efter successiva tillbyggnader under ett par århundraden dubblades storleken så att den idag fortfarande är den tredje största i världen. När de kristna tog över på 1200-talet tillkom en kyrka och även i övrigt fick flera delar av detta praktfulla moriska byggnadsverk prägel av kristen helgedom.
Minareten fick vara kvar men inneslöts i klocktornet. Ett krucifix omgivet av de moriska bågformerna, flera sidokapell och kristen konst är exempel på den blandning som ibland, och ibland inte, kan te sig lyckad även rent estetiskt.
Det är tveklöst de äldsta delarna av moskén med dess hundratals pelare och dubbla valvbågar som gör en förstummad genom sina till synes oändliga valv och sin ljusdunkla mystik.
Mihrab - den bönenisch som utvisar riktningen mot Mecka lär i denna moské i stället peka mot Damaskus, ett uttryck för en enskild härskares nostalgi och möjligen hälsosamt bristfälliga fundamentalism. Å andra sidan torde väl den avvikelsen rent vinkelmässigt inte vara särskilt stor från Cordoba sett? Hädiska tanke, men kanske erbjuder sig här ett enkelt om än smått löjeväckande sätt att i exakta gradtal mäta en avvikelse från den rätta läran? Hur som helst kan man knappast tänka sig en mer konstfull inramning till en mihrab än denna bysantinska mosaik.
På tal om trosföreställningar och tolerans mot avvikelser läste jag någonstans att någon muslimsk gruppering för inte så länge sedan framställde en begäran om att Cordobas moské måtte öppnas för muslimsk bön. Det blev avslag från de katolska myndigheterna, jag vet inte med exakt vilken motivering.
Jag måste tillstå att jag har förståelse för detta avslag. Så länge den muslimska världen är infekterad av den islamism som för närvarande råder och som öppet gör anspråk på Al-Andalus och dess moriska arv som rättmätig muslimsk besittning, ter sig sådana framställningar tyvärr som ett led i en återerövring av och för rättrogna. Som "otrogen" har man ju inte tillträde till en moské, så respekten för det dubbla religiösa arv det rör sig om skulle äventyras. Naturligtvis vore det önskvärt med en ömsesidig respekt som kunde göra en samexistens under samma tak med skilda gudstjänsttider tänkbar.
En staty av Maimonides (1135-1204), den store judiske filosofen och läkaren, dök plötsligt upp i hörnet av en gränd som lämplig påminnelse om tider av å ena sidan förföljelser och å den andra en relativ öppenhet för andras tankar. Som medeltida judisk rättslärd kunde han samtidigt hålla isär och bejaka trossatser och vetenskaplig rationalism, en mångsidigt bildad man som på så sätt personifierade ett inflytande från såväl aristotelisk filosofi som judiskt och muslimskt tänkande.
Han var född i Cordoba och levde där som barn fram till dess att familjen måste fly när en muslimsk sekt tog över makten. Som mogen man var han mestadels verksam i Nordafrika, bland annat som läkare vid den egyptiske sultanens hov. Om än respekterad i flera läger orsakade han också teologiska kontroverser bland sina egna, så som inte sällan blir fallet när vi har med betydande gestalter att göra.
Besöket i Cordoba kändes för kort. Mycket återstår att se och jag vill gärna återvända. Jag är glad att för första gången ha fått tillträde till en moské, låt vara samtidigt katedral, och att min debut skedde i det storslagna och unika tempel som moskén i Cordoba är.
Foto: EJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar