Ja, sannerligen om inte vädergudarna försöker kompensera sig för en kall och trist vår. I över en vecka nu har jag vandrat svettig i nygrönskan med Issa, som även hon i den stigande temperaturen trappat ned på takten och på hundars vis med ett varggrin låtit tungan sköta värmeregleringen. Först idag har temperaturen sjunkit till en normalare nivå, men bara tillfälligt enligt prognoserna.
Tulpaner och andra lökar har gjort sitt för denna gång, aplarna har redan tagit vid. Noterar även att kommunen här och var uppenbarligen satsat på magnolior i samband med senare tids nyplanteringar och trottoaromläggningar. Ett fåfängt försök att blidka sådana som jag som sörjer det alltför osentimentala fällandet av gamla ståtliga träd.
Chockvärmen - på ren kvällstidningssvenska - har med andra ord fått växtligheten att explodera, och jag får som vanligt lust att dra i nödbromsen så att inte allt drar förbi innan jag riktigt hunnit fatta vad det är jag står och går i. Issa har fattat, hon vill ogärna vända hemåt och finner tusen anledningar att nosa runt i markerna och spana efter ekorrliv i trädens grenverk.
Jag läser, skriver och lyssnar till musik, Så till vida är inomhuslivet sig likt, samma elixir oavsett årstid. Johannes Anyurus Augustvinnande bok är utläst, och inspirerad av senaste upplagan av Musikrevyn i SR P2 lyssnar jag till den ryske pianovirtuosen Alexander Melnikov, en favorit sen länge.
Om Anyurus dystopiska skildring av ett Sverige där segregationen spårat rakt in i lägerstaten knappast går ihop med försommaridyllen, så är Melnikovs överdådiga spel desto mer i samklang med ljuset och värmen.
Inte så att "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" inte skulle vara en angelägen berättelse värd sitt pris. Den handlar om tre unga människors terrorbrott mot en seriebutik där en provokativ konstnär gör ett framträdande. Men den stannar som de flesta i samma ämne i ett tafatt försök att förstå det svårbegripliga - hur någon kan anse sig ha goda skäl att skära halsen av en provokativ konstnär - med hänvisning till trauman och utanförskap.
Anyuru komplicerar bilden, det är sant, genom att framställa åtminstone en av dem, en svårt traumatiserad kvinna, som ambivalent och fylld av tvivel och varsel om brottets ödesdigra konsekvenser för det hårdnande samhällsklimatet. Det är skildringen av det som i dagens debatt kallas "de särskilt utsatta områdena" som nog får sägas stå i fokus för Anyurus berättelse, mer än psykologin kring rekryteringen av islamistiska proselyter. ( Se vidare om detta i ett tidigare inlägg här).
Det är verkligen ingen ljus berättelse, trots det i hög grad reflekterande och lyriska språk som författaren så väl behärskar. Sorgen över det islamistiska vansinnet, liksom över dess konsekvenser för samhällsutvecklingen, är under alla omständigheter påtaglig hos författaren, själv bekännande muslim.
Melnikovs pianospel varieras med hjälp av val av olika flyglar från respektive tonsättares egen tid. Chopins etyder framförs således med den klangbild som de hade vid 1800-talets mitt, Stravinskij med den som hör till vår tids dominerande instrument: en Steinway.
Om man vill hänföras av en teknisk briljans som nästan hotar att skymma själva musiken kan man förslagsvis lyssna till Melnikov i Chopin-etyden i ciss-moll, op. 10:12. Den går visserligen i moll, men spritter, glittrar och porlar i ett energiflöde som motsäger moll som någonting förstämnings-skapande. Ett överdåd, inte olikt det som naturen för närvarande bjuder på.
Spotify har den nya cd:n med Alexander Melnikov. Chopin-etyden kan avlyssnas här.
Foto:EJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar