Oktetten har en air av varma sommardagar över sig, av ett lite gammaldags musicerande i brunnsparker och på utomhusscener. Samtidigt är det musik som är värd ett uppmärksamt lyssnande, alls inte bara lättsam underhållning. Om i dämpade avsnitt, exempelvis den fjärde satsens variationer, en koltrast skulle låta höra av sig vore det bara i sin ordning. Sådan musik är det.
Den har just kommit i en ny inspelning där violinisten Isabelle Faust samlat några musikerkolleger omkring sig. De spelar tidstroget, som det heter när man väljer instrument från tiden för verkets tillkomst. De åtta instrumentalisterna är: en hornist, en klarinettist, en fagottist, två violinister, en altviolinist, en cellist och en kontrabasist.
Stråkarna är flest. Ändå är det blåsarna, inte minst hornet, som på något sätt ger karaktär åt stycket, i annat fall skulle jag inte associera till den där brunnsparksmusiken.
Det är alltid något särskilt med hornet. Postbudet, jakten, taptot, kallelsen - ursprungligen ett instrument med förebud till både kreatur och människor. I konstmusiken ofta i rollen som skapare av naturromantik kring ängar, skogar och blånande berg.
Oktetten inleds med ett kraftfullt unisont ackord, en bestämd ansats följd av ett par minuters trevande melodi på ett tema från "Der Wanderer", en Schubertsång som skildrar en vandrare som kommer ner från bergen. Därefter vidtar en livlig och omväxlande musik där blåsarna mestadels håller i melodin, stråkarna av och till kvittrar som småfåglar och ljusa klarinettoner bidrar till spelet mellan ljus och skugga, allt medan basen håller markkontakten.
I andra satsens adagio har klarinetten en särställning med en milt vemodig melodi som påminner om hur Brahms senare använder instrumentet. Snart nog hörs återigen hur viktigt hornet är i den utsökta klangbild som Schubert skapar med de åtta instrumenten i växlande roller. Aftonens sista stilla vindpustar går genom parkens lövverk. Musiken närmar sig ibland tystnaden, men återhämtar sig för att sedan stilla tona bort.
Tredje satsen präglas av ett kraftfullt rytmiskt tema som genomsyrar hela satsen frånsett mittdelens trio. Det är den sats som allra mest liknar den som spelades av Sorglösa brunns oktett, alldeles oavsett den existerat någon annanstans än i Povel Ramels fantasi.
Även i sats nummer fyra använder sig Schubert av ett tidigare eget tema som här varieras sju gånger. Hur han balanserar de olika instrumenten är en fröjd att följa; samtliga instrumentalister involveras och i långa stycken samtidigt. Och, som sagt, om naturen själv skulle blanda sig i med koltrastar och andra befjädrade varelser så kan de utan problem ansluta till stråksektionen. Förutom i den tredje variationen märks hornet kanske inte så mycket här men, märk väl, får sista ordet när satsen tonar ut.
Även menuetten engagerar ensemblen som helhet med den försynta klarinetten som dansens klarast lysande partner. Det finns särskilt i denna nya inspelning ett drag av återhållen melankoli som även ger sig tillkänna i den här lugna dansens svepande rörelser.
I sjätte och sista satsen tornar molnen upp sig och vindstyrkan ökar, om än bara tillfälligt. Tremolo bland stråkarna och signaler från blåsinstrumenten annonserar mer komplexa tongångar och kontrasterna skärps. I huvudsak är det dock sprudlande virtuos musik som skingrar de mörka stråk som också kan anas. I ett uppbrusande accelerando slutar detta verk, så fyllt av charmfullt behag och försvinnande sommarliv.
Jag ser för mitt inre hur musikerna, efter att i sommarkvällen under öppen himmel ha mottagit de lite tunna applåderna, förnöjda packar ihop sina instrument medan publiken motvilligt skingras i olika riktningar på parkens grusgångar.
______________________________
Förutom ovanstående nya inspelning av Schuberts Oktett med Isabelle Faust med flera (Spotify här) kan även en live-inspelning med Janine Jansen & Friends rekommenderas (Youtube här).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar