Blomstedt

Visst är det förklarligt att spänst och vitalitet är det man talar om och förundras över när Herbert Blomstedt åter visar sig på en inhemsk konsert-scen, denna gång med Kungliga Filharmonikerna. Men det får ju inte skymma det faktum att det i första hand är den eminente orkesterledaren som gör att han vid nästan 91 års ålder fortfarande är en av de mest respekterade och efterfrågade dirigenterna i världen. Hans kalender lär vara fulltecknad en bra tid framöver, närmast i höst med en turné med Wienfilharmonikerna.

Den här gången stod Franz Berwalds "Sinfonie Singulière" och Hector Berlioz´ "Symphonie fantastique" på programmet. Berwald (1796-1868) - entreprenör inom sjukgymastik, glasbruks-disponent och violinist vid hovkapellet - rönte under sin livstid inga stora framgångar i det han främst ville vara: tonsättare och dirigent, Särskilt motigt hade han det på sin svenska hemmaplan; det var först långt efter hans död som hans egensinne inom ramen för den klassicistiskt romantiska traditionen fick ett erkännande.

Jag har förstås tidigare hört ett eller annat verk av honom, men utan att ha lockats att fördjupa mig i hans oeuvre. Det har nu Blomstedt ändrat på, och eftersom han har Berwald med sig på höstturnén kan det nog bli så för fler än mig. Symfonin är rik på idéer och infall, till exempel överraskande insatser från tromboner och pukor. Andra satsens fridfulla adagio är mycket njutbart och rymmer också ett rörligt, studsande scherzo för huvudsakligen stråkar och träblås. Sista satsen samlar ihop de studsande rytmerna i ett allt mer uppdrivet tempo till en grandios final. Som sagt - en klassisk 1800-talssymfoni inte utan originalitet som jag gärna återvänder till.

Om Berwalds symfoni var som ny för mitt öra var Berlioz´ berömda dito desto mer bekant. Den hör ju till de mest spelade i konsertprogrammen, vilket man varje gång man hör den live förstår. Dels gör programmet - en konstnärs passioner och drömsyner under opiumrus - att den blir lätt att ta till sig, dels är det ju också bländande och variationsrik musik som gjord för att visa upp vad en stor orkester förmår.

Filharmonikerna gav Blomstedt touche och publiken reste sig och hyllade än en gång nestorn, som ödmjukt tackade med att själv applådera såväl musiker som publik. Som Lars Sjöberg i Expressen sa: Är det någon man önskar ska få leva uti hundrade år är det Herbert Blomstedt.

Foto: EJ. - Herbert Blomstedt tackar för applåderna i Stockholms Konserthus den 19 maj 2018.