Det finns många gamla sydeuropeiska städer som ligger högt på berg eller klippavsatser intill branta stup, till synes ointagliga. Frågan är om någon av dem ligger mer dramatiskt än Ronda i södra Spanien. En solig dag med stark blåst stannade vi till där under Andalusienresans sista dygn.
Jag som alltid haft obehag av svindel (dock aldrig så att det hindrat mig från att kontrafobiskt ta mig upp i första bästa kampanil) vågade bara försiktigt närma mig räckena på utkiksplatserna och den bro, Puente Nuevo, som förenar den ena halvan av stan med den andra.
Puente Nuevo från senare delen av 1700-talet är den mest spektakulära av stans tre broar. Bättre än så här kan nog inte det symbolmättade begreppet bro åskådliggöras. Det handlar om att överbrygga El Tajo, en hundratjugo meter djup ravin, med hjälp av 98 meter höga bropelare.
Man står där med ett stadigt tag om räcket, känner suget i maggropen och en lätt yrsel och försöker distrahera sig med att tänka handfast kring hur en sådan sak egentligen lät sig göras. Visserligen tog det 34 år att få den färdig till en kostnad av åtskilliga människoliv, men att från botten av denna ravin, sten för sten, bygga en bro som denna, vackert formgiven av arkitekten José Martin de Aldehuela, måste även då ha tett sig som ett djärvt företag värt lika stor beundran som ett katedralbygge. Till saken hör att en tidigare bro på platsen kollapsade efter endast några år i bruk med många dödsoffer som följd.
Samme arkitekt är upphovsman till den berömda tjurfäktningsarenan i stan, den som lockade till sig berömda aficionados som Ernest Hemingway och Orson Wells, vilkas byster numera står i en park.
Legender spinns om sådana som arkitekten de Alduhela och det har sagts att han, när bron stod färdig 1793, skulle ha fallit eller rent av kastat sig i ravinen. Sant är att han dog en naturlig död i Malaga 1802.
Arkitekten i all ära, men byggledaren bör också namnges i sammanhanget. Den som lyckades realisera ritningarna hette Juan Antonio Diaz Machuca. Det enda jag lyckats få fram om honom är att han uppenbarligen ägde den uppfinnings-rikedom som krävdes för projektet. På ett eller annat sätt skaffade eller tillverkade han den maskinella utrustning som var nödvändig för att få de väldiga stenblocken på plats.
Brons historia har förstås också mindre tilltalande sidor. Den fönsterglugg som syns ovanför mittvalvet leder till ett utrymme som fungerat som fängelsehåla och tortyrkammare.
Sist kan sägas att den bedårande utsikten i skilda väderstreck väsentligt mildrade bråddjupets kittlingar.
Foto: EJ (Klicka för förstorade bilder!)
2 kommentarer:
Tänk att du kom till Ronda. Det gjorde aldrig jag. Maken och jag försökte på de slingrande vägarna uppåt, men jag fick obehagskänslor redan där, vid de branta ravinerna och trånga kurvorna, så han fick snällt vända. Men vi kom till Granada i stället, vilket var nog så härligt.
Men du kom till Ronda, och det ser helt fantastiskt ut.
Ja, rundturen slutade där en mycket blåsig dag, vilket gjorde att man kände sig ännu mer ostadig vid stupkanterna. Alla de där andalusiska städerna är värda mer än ett besök, så du får väl göra en ny ansats och blunda på vägen upp, Gabrielle! :)
Skicka en kommentar