Zubin Mehta tvangs av hälsoskäl ställa in och det var förstås tråkigt. Han är gammal nu och jag hade gärna velat se honom på pulten, inte minst för att han var den som en gång på 70-talet invigde mig i Mahlers andra symfoni i en fortfarande mycket hållbar inspelning med just Wienfilharmonikerna.
Men Daniel Harding är ingen sekunda ersättare, väl förtrogen med Mahler som han är. Slumpen, nåja, inte enbart den, har gjort att jag nu på ganska kort tid lyssnat till tre Mahler-femmor framförda av lika många orkestrar i världsklass. Jag brukar hävda att europeiska och amerikanska topporkestrar håller en så hög kvalitet att det knappast är meningsfullt att bry sig om rangordningar. Efter en kväll med wienarna måste jag nog ändå backa ett steg; det finns någonting som vi i brist på bättre kan kalla crème del la crème även på det här området. Ja, man famlar efter adekvata ord, men maken till krämigt orkesterspel har jag inte hört sen den där Brahms-ettan i Gewandhaus för halvtannat år sen.
Det måste vara ren fröjd att dirigera ett så samspelt gäng och dessutom i musik av en av deras egna huskompositörer. Det var inte bara fläckfritt och välavvägt, dynamiskt och klangligt, utan även liksom genomlyst, så att den komplexa musik det åtminstone i fyra av de fem satserna handlar om framgår genom de olika instrumentgruppernas bidrag till stämväven. Och när stegringarna byggs upp och fragment av de tillspetsade valsmelodierna flyttar runt i orkestern för att samla sig till ett tutti, då tänker man att wienarna mer än de flesta andra är på det klara med vad wienaren Mahler ville ha sagt.
Vem annan än Mahler kan blanda och ge så att första satsens sorgmarsch med små förändringar kan övergå i en långsamt gungande vals? Wienfilharmonikerna påvisade alla sådana subtiliteter med ackuratess. Och lenare stråksus än deras finns nog inte i den här världen, särskilt när adagiettot tonar bort i ett knappt hörbart intet och sista satsen utan avbrott tar vid. Tumultet, förstärkt av bleckblås och mullrande kontrabasar, blev aldrig skrälligt eller kakofoniskt och symfonin kunde kulminera i det som närmast liknade en musikalisk tromb.
Bernsteins första symfoni, ett ungdomsverk byggt på jeremiader ur Klagovisorna i Gamla Testamentet, var en överraskning. Trots kraftigt dissonanta inslag är det melodisk musik där särskilt den rytmiskt intensiva mellansatsen skvallrade om vad som komma skulle i hans mer kända och populära musikalverk. Sista satsens vackra solosång framfördes av mezzo-sopranen Elisabeth Kulman, även hon knuten till Wiener Staatsoper.
Foto:EJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar