I Torgny Lindgrens nyutkomna "Minnen" finns bland många roande anekdoter även en om en farbror till författaren som menade att all klassisk musik kommer från Ryssland. Den unge Torgny upptäcker Mozarts musik och beskriver den för farbrodern som fulländad, som vackrare än någon annan han hört. När han sedan berättar att denne Mozart som underbarn fraktades runt i Europa för att spela på slotten, ja, då inser farbrodern omedelbart sammanhanget och konstaterar att det säkert berodde på att de hade ont om maten därhemma i Ryssland. Samt att skälet till att han gjorde den sortens musik, klassisk musik, helt enkelt var att han inte kände till dragspelet.Även om inte Ryssland dominerar den klassiska musiken så till den milda grad som Torgny Lindgrens farbror antog är det ryska bidraget givetvis imponerande. Lägger man till alla tonsättare som aldrig gick till musikhistorien så har åtminstone jag en känsla av att det kan finnas mer att hämta från detta land än från de flesta andra länder. Jag tänker inte minst på perioden från 1800-talets mitt fram till mitten av det 1900-tal som efter revolutionen medförde att många av dem gick i exil, företrädesvis i Frankrike eller USA.
I mitt grävande i IMSLP:s rika nätbibliotek över både kända och okända mästares verk har jag stött på flera av dessa ryssar som förvisso nu och då passerat mitt medvetande men utan att ha riktigt stannat där. De som nästan aldrig spelas kommer lätt bort bland de många som räknas som de främsta, det hjälper inte om en och annan inspelning görs. Den ryska pianomusik som jag nyligen funnit har gjort mig både nyfiken och inspirerad. Jag tänker på tonsättare som Arenskij, Tanejev, Bortkiewicz, Gretchaninov, Kallinikov, Myaskovskij, Stcherbacheff, Catoire, med flera på en lista som kan göras lång. Men även på dem som genom ett enstaka eller några få betydande verk blivit någorlunda kända, exempelvis Balakirev, Glière, Ljadov och Glazunov. Flertalet var verksamma kring förra sekelskiftet och höll troget fast vid det romantiska tonspråket.
Porträttet ovan är av Sergei Lyapunov (1859-1924), ytterligare en i raden av ryssar som endast sporadiskt dyker upp i skivkatalogerna, men som bland annat uppmärksammats i den utmärkta serie som Hyperion gett ut under rubriken The romantic piano concerto. Efter att ha lyssnat till några av hans verk tycker jag att han förtjänar samma renässans som en annan av hans nationsbröder, nämligen Nicolai Medtner (1880-1951) - fortfarande kanske främst en pianisternas älsklingstonsättare, och av många betraktad som Rachmaninovs like - som numera är rätt väl representerad på skiva.
Lyapunovs pianomusik måste räknas till den allra skönaste man kan finna i den fullblodsromantiska skolan, den som inom tonalitetens ram laborerar med rikt varierade mönster av stigande och fallande ackordsföljder, polyrytmisk spänning mellan diskant och bas och en skimrande, kromatisk harmonik som bara den enskilde tonsättarens fantasi kan sätta gränser för. I de lugna styckena finns oftast en elegisk ton som det är lätt att tänka på som ryskt svårmod. I de rörliga däremot en stormande virtuositet som bländar och förför i en anda som är förknippad med 1800-talets största pianolejon - Franz Liszt. Samtidigt är alla dessa ryska romantiker alltid lika gediget och klassiskt formmedvetna, vilket inte minst Medtner och Lyapunov ständigt visar prov på.
Ett stort anlagt pianoverk av Lyapunov är hans Douze études d´exécution transcendente, op. 11, givetvis komponerat med dedikation till föregångaren Liszt och dennes verk med samma titel. Jag kan inte finna att Lyapunovs etyder skulle vara underlägsna Liszts; de är lika omåttligt krävande rent speltekniskt och jag upplever dem som väl så intressanta. Lyssna till exempel på en av dem, Storm, med den mycket skicklige pianisten Konstatin Scherbakov (här). På samma sätt förhåller sig Nocturne, op. 8 (hör här) till den andre berömde föregångaren Chopin. Tråkigt nog är det inte bara dessa stycken utan merparten av Lyapunovs pianomusik som bereder en fritidspianist oöverstigliga hinder. Men de största kompositörerna kan gudskelov också visa sitt mästerskap i det lilla. Så även Lyanopunov.
De två små styckena i opus 40 - Prélude och Elégie - visar vad jag menar. Jag kommer aldrig att tröttna på dem, det är helt säkert. Att spela preludiet känns som att med fingrar och öron följa ett rikt sirat ornament, och en sorgsnare (och vackrare) elegi tror jag knappast finns i ljudvärlden. Elegin har klassisk ABA-form, där mellandelen bjuder på en stigande klagosång i expressiv kontrast till de omgivande delarnas vemodiga melodi mot en kromatiskt sjunkande basgång. Mästerligt!
Även Chansonette enfantine (ur 6 Divertissement, op. 35) är i sin relativa enkelhet ett slitstarkt stycke musik. Och har man tid att nöta in del knepiga partier så rekommenderar jag en vals, en tankfull vals (Valse pensive, op. 20). Alla dessa fantasirika titlar i pianolitteraturen vore förresten värd en egen liten studie. Från och med den romantiska epoken är ju "karaktärsstycken" någonting som kallas så för att de i musik försöker karakterisera något som även anges med ord i titeln. Situationsbilder från barndomen är exempelvis ett vanligt "program" för den här sortens musik, vilket chansonetten visar. Även i 6 Easy Pieces, op. 59 (som trots den enkla notbilden inte är alldeles enkla att spela på grund av de polyrytmiska finesserna) handlar det om barndomen med titlar som anspelar på bollek, käpphästridning, en barnflickas berättelse och vaggvisa för en docka. Särskilt det sistnämnda stycket är återigen ett exempel på mästerskap med enkla medel. Den vaggvisan rymmer nog mer av sömnlös oro och ängslan än man först kan ana när man ser notbilden; det stadigt vaggande ostinatot i basen får rytmiskt aldrig riktigt bukt med diskantens melankoliska melodi.
Lyapunov växte upp i en akademisk miljö i det inre av Ryssland. Fadern, som var astronom, dog när Sergei var endast åtta år gammal. Modern tog honom och de båda bröderna via Nisjni Novgorod till Moskva, där han fick sin musikaliska skolning av bland andra Tanejev. Den ena brodern blev filolog, den andre, Alexandr, en framstående matematiker, som vad jag förstår är mera berömd inom sitt gebit än Sergei inom sitt. Sergei Lyapunov gjorde så småningom karriär i St. Petersburg där han efterträdde Rimskij-Korsakov som professor vid musikkonservatoriet. Några år efter revolutionen lämnade han emellertid Ryssland för Paris, där han 1923 försökte inrätta sig i exil. Bara ett år senare dog han i en hjärtattack, 65 år gammal. De sovjetiska myndigheterna lät endast meddela att han under en konsertturné avlidit i den franska huvudstaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar