Man kan nästan känna sig försonad med tanken på förgängelsen när hösten bjuder på så sköna dagar som vi förunnats den senaste veckan. Löven faller sakta i den måttliga vinden och den sjunkande solen bländar och skärper skillnaden mellan ljus och mörker. Nog sörjer jag den korta sommar som redan är förbi och undrar hur det ska bli möjligt att genomlida en mörk och kulen vinter innan naturen på nytt väcks till liv. Men varför ta ut vintern i förskott en vacker höstdag när man som flanör på hemmaplan kan se hur människorna omkring en fångar dagen i en illusorisk känsla av att kunna hålla kvar det som obevekligen håller på att gå omintet.
I parken utanför där jag bor leker ännu barnen med sina föräldrar som om brittsommaren vore den äkta och som om höstrusk och snöslask ännu bara fanns i en fjärran morgondag.
Kaffet kan ännu drickas utomhus om än inte längre i kortärmat. Och stilla flyter Fyrisån ovetande om den istid som väntar. 
Jag blir kvar på Gamla kyrkogården efter att ha iordningsställt ett par gravar för hösten. Här finns alltid något att upptäcka och begrunda och denna plats är aldrig mer tilldragande än i denna årstid. Ett kors från 1829 står i en grusgång utanför de inhägnade gravområdena, ett kors uppsatt av "den barnsliga kärleken" till en fru Flintenberg som dog det året. Var det barnen som satte upp detta minne, eller är all kärlek kanske i grunden barnslig?
Arboristerna har på senare år gått hårt åt de gamla träden och nyplanteringarna kan inte på långa vägar fylla tomrummet efter dem. Ålderstigna träd och tillfälliga blommor är det enda rätta på en kyrkogård. Trots allt är denna kyrkogård i Uppsalas centrum fortfarande en av stadens allra vackraste strövområden. Man finner en del monumentala gravar bland flertalet mera ordinära. Framför en av de skönaste stannar jag ofta till, gärna snett bakifrån den drömska kvinna som är vänd mot solnedgången. Det finns en tyngd över hennes axlar som inte ens skönheten förmår dölja. Och även för andra än stenstoder finns möjligheter att sjunka ner på en bänk för vila och eftertanke.
Skyar och vattenspeglingar. Löv singlar mot marken, men ännu är träden inte avklädda. Flanören lyfter blicken, möts av färgprakten mot moln som mörknar i aftonsolen och blir påmind om andra väderlekar en årstid som denna.Hur tidigt allt förgår som förgår!
Hur ungt allt dör som inför gudarna dör!
Allt är så ringa!
Ingenting vet man, allt föreställer man sig.
Omge dig med rosor, älska, drick och
var tyst. Det övriga är intet.
Ricardo Reis (Fernande Pessoa)
Ur: Stilla mitt hjärta, Fabians förlag, 1988; tolkning: Arne Lundgren)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar