Filharmonikerna gästades igår (och i torsdags) av dirigenten David Zinman och pianisten Radu Lupu. Det var främst för den senares skull jag inte ville missa tillfället, men programmet var också lockande: Mozarts tjugosjunde och sista pianokonsert, K 595, ett verk från hans sista levnadsår, och Bruckners väldiga sjunde symfoni.
För att börja från slutet: Jag är vad gäller Bruckner ingen nybörjare som möjligen förundrad, kanske smått förvirrad, undrar vad som försiggår. Är man sedan länge införstådd med denna originella musik och lärt sig acceptera dess väldiga kontraster mellan upptornande gigantiska tonblock och sirligt svävande flöjttoner, dess avbrutna stegringar som först efter en mängd omtagningar når en förlösande kulmen, ja då låter man sig gärna på nytt och utan svårigheter ledas in i denna högvälvda musik.
Bruckners gudfruktighet tillsammans med hans Wagner-dyrkan brukar ofta anföras med tanke på det storslagna i hans symfoniska skapande. Visst finns det en sakral karaktär i många delar av musiken, men som mest domineras den ändå av en sensualism som må ha mer med Wagner än med Gud att göra.
Zinmans tolkning tyckte jag lyfte fram just denna sida, en stark sensualism som kommer av att de enkla och vackra melodierna kläs i färgstarka dissonanser och en instrumentering som lustfyllt utnyttjar horn och tubor mot dovt mörka stråkar hos celli och basar. Lägg därtill den ställvis mycket energiska rytmiken så blir scherzot som här till en lidelsefull dansant historia.
Före paus framträdde en av de riktigt stora pianisterna i vår tid, nämligen den inledningsvis nämnde. I likhet med Grigory Sokolov spelar han bara live numera, dock till skillnad från denne gärna tillsammans med en orkester. Han är helt inriktad på den stora klassiska repertoaren, Mozart, Beethoven, Schubert, Brahms; hans Brahmsinspelningar anses allmänt tillhöra de yppersta i den vägen.
Det finns inget yvigt eller spektakulärt över Rupus spel. Hela hans framtoning andas lugn och värdighet, och när han slår sig ner vid flygeln och tillbakalutad börjar spela skapar han ett rum för reflektion och andakt. Det blir särskilt tydligt i den här pianokonserten som genomsyras av det som vi brukar associera med den mozartska behagfull-heten - ljus och klarhet med de schatteringar som krävs för att understryka just detta.
Lupu fraserar med ett ytterst nyanserat anslag och musiken porlar som en alpbäck. Det låter så enkelt men är i själva verket svårt. Med Mozart är det ju så att minsta snubblande förstoras, och de små dröjande förskjutningar som Lupu tillät sig måste kommuniceras i känsligt samspel med orkestern.
Han väckte förstås jubel, så pass ihållande att ett extranummer blev ofrånkomligt. Och han bjöd då på ett av mina absoluta favoritstycken ur Brahms sena verk för solopiano: det första av Drei Intermezzi, op 117. Jag aldrig hört det bättre utfört. Sannerligen en sublim avslutning på första delen av konserten.
Brahms lär själv ha betecknat detta opus som hans smärtas vaggvisor, alla tre stor musik i det mindre formatet. Ett strof från Herders "Volksliedern" citeras överst på notbladet för nummer ett:
Schlaf sanft, mein Kind, schlaf sanft und schön!
Mich dauert´s sehr, dich weinen sehn.
PS. Jag ser att man kan lyssna till en inspelning med Radu Lupu när han spelar op 117 av Brahms på Youtube.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar