Noter med posten

Ett så oerhört välkommet avbrott! Att mitt i en vecka som är överlastad med undervisning och annat arbete komma hem och finna en efterlängtad avi på hallgolvet. Noterna från Allegro Music finns att hämta på ett av postens utlämningsställen, och glad och förväntansfull känner jag hur all trötthet blåser bort som ett kolapapper i höstvinden.

Jag vänder alltså i dörren och hämtar det tunna paketet, vars innehåll är delvis obekant. Visserligen kan jag erinra mig vilka tonsättare jag satsade på, men jag har "köpt grisen i säcken", dvs. beställt dessa noter utan att veta hur de ser ut och kan tänkas låta.

Allegro Music, som finns i England, har ett mycket rikt utbud på nätet, en lång lista som naturligtvis är oerhört frestande för den som i likhet med mig tycker det är spännande att hitta ny musik av mindre kända tonsättare. Sådant är ju nästan omöjligt att komma över på annat sätt numera.

Jag fann till exempel att den schweiziske tonsättaren Othmar Shoeck (1886-1957) komponerat Zwei Klavierstücke, op. 29, i ett häfte som jag omedelbart kryssade för. Det ena stycket visar sig ha titeln Consolation, det andra Toccata. Det förstnämnda är precis av den karaktär som jag hoppades på - ett klangfullt, mycket kromatiskt, mycket senromantiskt stycke i lugnt tempo som verkligen förmedlar något av det som titeln anger. Toccatan får jag ta itu med senare; den kräver teknisk instudering av ett mer tidskrävande slag.

Så fanns i paketet även tretton små pianostycken, op. 68, av Vincent d´Indy (1851-1931), den franske sekelskiftes-kompositören som jag skrivit lite om tidigare (här). Här finns pärlor som jag redan ser att återkommande putsning kommer att ge en oemotståndlig lyster. Till exempel det för årstiden passande stycke som heter En Automne. Men även Chant triste.

I CD-revyn i radions P2 i söndags nämnde pianisten Bengt Forsberg i samband med Gabriel Faurés pianokvintetter att denne skrev musik som hade en alldeles egenartad harmonik. Detsamma kan faktiskt sägas om d´Indy, som också tar mycket djärva och säregna kliv i harmoniken. Det gäller för både Fauré och d´Indy att man får se upp med vilken tonart man befinner sig i så att man inte går bort sig bland alla # och b, för då går skönheten snabbt förlorad. Även rytmiskt älskar d´Indy förskjutningar som hela tiden gör musiken originell och spännande. Fransk kammarmusik är sällsynt spännande. Och d´Indy är verkligen värd att uppmärksammas mer än vad som är fallet.

Sist men inte minst även en tjeck i försändelsen, nämligen Vítezslav Novák (1870-1949) med Serenader, op. 9. Strofer ur kärleksdikter bildar motto för var och en av de fyra serenaderna. Dess dur (5 b) har varit en favorit-dur alltsedan jag började spela som ung, men här finns även ett stycke som går i ass-moll, dvs sju b, vilket man mycket sällan stöter på. Men när jag väl konstaterat detta finner jag plötsligt att även d´Indy har ett avsnitt i ett av sina småstycken i samma exklusiva tonart, och - lustigt nog - gäller detta även för Schoecks Toccata. Det vilar onekligen en speciell stämning över de tonartssvävande klangvärldar som man vid förra sekelskiftet och en tid framöver experimenterade med. Och inte bara i Frankrike.